EU & arbetsrätt 1 2024

PLATTFORMSDIREKTIVET NÄSTAN KLART:
Medlemsstaterna behåller kontrollen över arbetstagarbegreppet

• Efter många om och men lyckades det belgiska ordförandeskapet den 11 mars samla tillräckligt många medlemsstaters godkännande för att ministerrådet skulle kunna anta förslaget till direktiv om bättre arbetsvillkor för plattformsarbete. Men det krävdes att bestämmelsen om hur man ska fastställa om en plattformsarbetare är arbetstagare eller inte omarbetades radikalt. Nu återstår att även Europaparlamentet antar texten vilket beräknas ske den 22 april.

Förhandlingarna om direktivet har varit ovanligt svåra. I juni förra året antog ministerrådet en så kallad allmän riktlinje, dvs. ett mandat till dem som skulle börja förhandla med Europaparlamentet om den slutliga texten (se EU & arbetsrätt nr 2/2023 s. 6). I december hade de kommit fram till en preliminär överenskommelse. Oftast är det sedan bara en formsak att de båda institutionerna ska anta texten. Den här gången motsatte sig emellertid nära hälften av medlemsländerna förslaget, däribland Finland och Sverige.

Förhandlingarna togs upp igen och en ny kompromiss slöts den 8 februari, men Frankrike, Tyskland, Estland och Grekland tycktes fortfarande beredda att stjälpa överenskommelsen. Ända fram till den formella omröstningen den 11 mars var det oklart om det fanns tillräcklig majoritet för att anta direktivet. I allra sista stund ändrade sig Estland och Grekland.

Sammanfattningsvis har striden handlat om hur stort inflytande EU ska ha på vem som ska ses som arbetstagare och omfattas av medlemsländernas arbetsrätt. Den centrala bestämmelsen i kommissionens förslag till direktiv innehöll en lista med ett antal kriterier som brukar känneteckna ett anställningsförhållande, och om två eller flera av dessa stämde in på en plattformsarbetares situation skulle han eller hon antas vara arbetstagare (se EU & arbetsrätt nr 4/2021 s. 1). Denna så kallade presumtion skulle sedan kunna motbevisas av plattformsföretaget.

Listan med kriterier som skulle tala för att plattformsarbetaren var arbetstagare och omfattades av arbetsrätten fanns fortfarande kvar i den preliminära överenskommelsen från december förra året. I den text som nu har antagits av ministerrådet är den struken. Nu sägs i stället enbart att förhållandet mellan plattformen och arbetaren ska presumeras vara ett anställningsförhållande när man konstaterar ”sakförhållanden som tyder på kontroll och ledning” i enlighet med nationell rätt, kollektivavtal eller praxis i medlemsstaterna och med beaktande av [EU-] domstolens rättspraxis. Vilka dessa sakförhållanden är preciseras inte, och inte heller sägs hur många sådana sakförhållanden arbetaren ska behöva peka på för att bevisbördan ska gå över till plattformen. Detta kan medlemsländerna alltså avgöra själva. Det betonas dock att presumtionen ska vara ”effektiv” – vad det nu innebär.

Europafacket jublade i ett pressmeddelande när det stod klart att ministerrådet antagit texten. Nu kommer miljontals plattformsarbetare att få minimilön, sjukpenning och andra anställningsförmåner, hette det. Andra kallade den urvattnad intill det meningslösa.

Att ”kriterielistan” ströks är kanske inte det som i första hand avgör om direktivet kommer att leda till någon verklig förbättring för ofrivilliga egenföretagare. Vem som är arbetstagare bedöms fortfarande från fall till fall och hur många vågar eller orkar driva process mot en motsträvig plattform ens om bevisbördan blir lättare?

Den här gången är det verkligen svårare än vanligt att förutse vad ett nytt direktiv kan komma att föra med sig.

Kerstin Ahlberg

7212/24 ADD 1 Not från: Ständiga representanternas kommitté (Coreper I) till Rådet den 8 mars 2024