EU & arbetsrätt 1 2024

Stadgans rätt till effektivt rättsmedel kan åberopas i arbetstvist mellan enskilda

• Om det är omöjligt att tolka nationell rätt i överensstämmelse med visstidsdirektivet (1999/70) innebär EU-stadgans artikel 47 om effektiva rättsmedel att man måste åsidosätta nationell rätt. Det framgår av en färsk dom från EU-domstolens stora avdelning som kan få betydelse också för andra arbetsrättsliga tvister.

Tvisten och rättsfrågan i målet var förhållandevis klar. Enligt polsk rätt måste arbetsgivaren uppge skälen för uppsägningen vid uppsägning av tillsvidareanställda. Visstidsanställda kunde däremot sägas upp utan att arbetsgivaren behövde uppge några skäl. KL sades upp från en visstidsanställning utan att underrättas om skälen och frågan var om de polska reglerna var förenliga med EU-rätten.

EU-domstolen fann först att lagreglerna om uppsägning av anställningsavtal var att se som anställningsvillkor i visstidsdirektivets mening. Och när det gäller anställningsvillkor får visstidsanställda som utgångspunkt inte behandlas mindre förmånligt än tillsvidareanställda. I det aktuella fallet förelåg det enligt EU-domstolen en skillnad i behandling mellan visstidsanställda och tillsvidareanställda. Denna skillnad var inte heller motiverad av några objektivt godtagbara skäl. Polen hade bland annat anfört att den motiverades av behovet av en flexibel arbetsmarknad för att uppnå full sysselsättning, men enligt EU-domstolen blir arbetsmarknaden inte mindre flexibel även om visstidsanställda underrättas om skälen för uppsägning. EU-domstolen fann således att polsk rätt stred mot visstidsdirektivet.

Därefter övergick EU-domstolen till att resonera om hur den nationella domstolen ska hantera det faktum att landets lag inte är förenlig med EU-rätten. Domstolen uppehåller sig då vid EU-stadgans artikel 47 och kraven på effektiva rättsmedel. Domstolen slår fast att enbart visstidsdirektivet inte medför någon skyldighet att underlåta att tillämpa nationell rätt i tvister mellan enskilda. Men att visstidsanställda inte underrättas om skälen till uppsägning begränsar deras tillgång till rättsmedel eftersom de inte kan bedöma om uppsägningen är rättsenlig. Stadgans artikel 47 är emellertid klar och behöver inte fyllas ut ytterligare, utan innebär att nationell rätt ska sättas åt sidan om den strider mot artikeln.

Det är kring EU-stadgan som EUdomstolens rättsbildning om arbetsrätt kretsar numera. Sveriges, men också andra nordiska länders, sätt att säkra arbetsrättens efterlevnad är tätt sammankopplat med det sätt på vilket arbetsmarknaden är organiserad. Domen kan ha betydelse också för andra frågor än visstidsdirektivet. I Sverige är det väl mest närliggande att diskutera hur de korta preskriptionstiderna förhåller sig till EU-stadgans krav på effektiva rättsmedel. Då EU:s arbetsrätt numera är så omfattande är också fallen där stadgan är tillämplig många: anställningsskydd, medbestämmande, arbetstid, arbetsmiljö, diskriminering och semester är alla delar av arbetsrätten som delvis vilar på EU-rätt. För dessa områden finns alltså krav på effektiva rättsmedel som kan göras gällande i tvister mellan enskilda, och med stöd av det kan nationell domstol underlåta att tillämpa bestämmelser i nationell lag.

Erik Sjödin, docent
Institutet för social forskning

C-715/20 K.L. mot X sp. z o.o. dom den 20 februari 2024