EU & arbetsrätt 2 2024

I huvudsak godkänt för medlemsstaternas utstationeringsregler

• I huvudsak godkänt – det är det sammanfattande omdömet i Europeiska kommissionens utvärdering av hur medlemsstaterna har genomfört direktivet 2018/957 om ändringar i utstationeringsdirektivet (96/71).

Kommissionen konstaterar att nästan alla medlemsstater har infört regler om bemanningsföretagets roll vid s.k. dubbel eller kedjeutstationering, dvs. när ett kundföretag skickar vidare en utstationerad bemanningsarbetare att tillfälligt utföra arbete i en annan medlemsstat.

Till skillnad från det ursprungliga direktivet ger ändringsdirektivet utstationerade arbetstagare rätt till mottagarlandets lön i stället för bara minimilön. Arbetsmarknadens parter rapporterar dock att det i vissa fall är svårt att förstå och fastställa vilken lön som ska gälla för utstationerade, särskilt vilka obligatoriska lönekomponenter som måste beaktas.

Sedan 2018 ska dessutom ytterligare två typer av anställningsvillkor garanteras utstationerade arbetstagare. Det är dels villkor för inkvartering som tillhandahålls av arbetsgivaren när arbetstagare är borta från sin ordinarie arbetsplats, dels ersättningar för resa, kost och logi när de är borta från hemmet av yrkesmässiga skäl. Tolv medlemsstater har inte reglerat det förstnämnda. 18 medlemsstater ändrat sin lagstiftning om ersättning för resa, kost och logi.

Enligt ändringsdirektivet ska arbetstagare som utstationeras av bemanningsföretag behandlas på samma sätt när det gäller arbets- och anställningsvillkor som arbetstagare från bemanningsföretag etablerade i den stat där arbetet utförs. Här har nästan alla medlemsstater infört en skyldighet att garantera dessa de villkor som följer av bemanningsdirektivet. Kommissionen har emellertid ”vissa allvarliga betänkligheter” kring den praktiska tillämpningen av reglerna om utstationerade bemanningsanställda – här kan uppstå situationer då mindre gynnsamma villkor tillämpas för dessa.

En av de största utmaningarna är långa kedjor av underentreprenörer som försvårar ansvarsutkrävande. Med 2018 års regler infördes därför ett kedjeansvar. De flesta medlemsstater har begränsat detta till den direkta entreprenören, men tio har infört ett ansvar som inte begränsar sig till en länk uppåt i kedjan.

Kommissionens slutsats är att medlemsstaternas lagstiftning i huvudsak uppfyller kraven i direktivet. I de fall där det finns brister kommer den ”att arbeta vidare” med de berörda medlemsstaterna för att säkerställa att direktivet införlivas och tillämpas korrekt.

Något behov av att föreslå lagändringar ser kommissionen inte – i dagsläget i alla fall. I utvärderingen föreslås enbart olika informationsinsatser, gränsöverskridande samarbete och tillsyn samt vidare analyser. Men säkerligen har vi inte sett historiens slut när det gäller reglering av utstationering inom EU.

Niklas Selberg, docent
Lunds universitet

COM(2024) 320 Rapport om tillämpning och genomförande av direktiv 2018/957

 

Arbetslivsinstitutet Eu & arbetsrätt

Institutet för social civilrätt | Webbredaktör