EU & arbetsrätt 2 2024

Diskriminering neka gränsarbetare bosättningsbaserad familjeförmån

• Generösare familjeförmåner för arbetstagare bosatta i medlemsstaten än för andra arbetstagare som arbetar där är indirekt diskriminering på grund av nationalitet. Det slår EU-domstolen fast i en dom om en gränsarbetare (enligt definitionen i artikel 1.f förordning 883/2004) som bodde i Belgien men arbetade i Luxemburg.

I Belgien hade arbetstagaren ett barn som var familjehemsplacerat hos honom genom domstolsbeslut. Under en tid fick han en familjeförmån från Luxemburg för barnet, men myndigheten beslutade sedan att dra in förmånen. Myndigheten menade att förmånen endast ska beviljas då barnet har en direkt föräldrarelation med gränsarbetaren, och inte för ett familjehemsplacerat barn. Personer som var bosatta i Luxemburg beviljades emellertid denna familjeförmån också vid familjehemsplacering.

Den nationella domstolen begärde förhandsavgörande från EU-domstolen och frågade om unionsrätten tillät olika villkor beroende på var arbetstagaren var bosatt, eller om detta utgjorde otillåten indirekt diskriminering.

EUF-fördraget förbjuder i artikel 45.2 all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna vad gäller anställning, lön och övriga arbetsoch anställningsvillkor. Dessutom föreskriver förordning 492/2011 om arbetskraftens fria rörlighet (i artikel 7) att arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat inte på grund av sin nationalitet får behandlas annorlunda inom en annan medlemsstat än landets egna arbetstagare såvitt gäller sociala förmåner.

EU-domstolens slutsats var att det utgör indirekt diskriminering på grund av nationalitet att ge bosatta arbetstagare mer generösa villkor än icke-bosatta arbetstagare. Sådan olikabehandling är endast tillåten om den säkerställer genomförandet av ett legitimt mål och inte går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Några sådana målsättningar hade inte presenterats i målet.

Det var således inte tillåtet att neka gränsarbetaren familjeförmåner för det familjehemsplacerade barnet när landets egna arbetstagare hade rätt till denna förmån. Eftersom gränsarbetare bidrar till finansieringen av arbetslandets socialpolitiska ordningar, har de rätt att ta del av dem på samma villkor som arbetstagare som är bosatta där.

Den aktuella domen är en uppföljare på ett tidigare mål (C-802/18, men också C-328/20).

Det är i och för sig överraskande att EU-domstolen avgjorde målet med tillämpning av de ovan nämnda reglerna och inte förordningen 883/2004. Men domen bekräftar i alla händelser att utrymmet enligt EUrätten för att begränsa gränsarbetares rätt till sociala förmåner i arbetslandet är mycket litet.

Niklas Selberg, docent
Lunds universitet

C-27/23 FV mot Caisse pour l’avenir des enfants, dom den 16 maj 2024