EU & arbetsrätt 3 2024

EUROPADOMSTOLEN GODTOG INGREPP I SKYDDET FÖR PRIVATLIVET
Åtgärder mot vaccinvägrare i vården var nödvändiga och proportionella

• Sjukvårdspersonal som vägrar vaccinera sig mot Covid-19 får bli föremål för särskilda åtgärder från arbetsgivarens sida. Det framgår av en dom från Europadomstolen som inte håller med ett antal anställda i den offentliga sjuk- och socialvården i San Marino om att arbetsgivarens agerande stred mot både rätten till skydd för privatlivet i artikel 8 i Europakonventionen och diskrimineringsförbudet i artikel 14.

Inledningsvis måste domstolen ta ställning till om åtgärder i anställningen till följd av vaccinvägran omfattas av skyddet för privatlivet. Eftersom vägran att vaccinera sig beror på uppfattningen att vaccinet skadar kroppen och är ett uttryck för individens frihet att bestämma över sin kropp är kopplingen till privatlivet tillräckligt stark, enligt domstolen. Artikel 8 är därför tillämplig i målet. Rätten till skydd för privatlivet får emellertid inskränkas med stöd av lag om det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle med hänsyn bland annat till skydd för hälsa eller andra personers fri- och rättigheter. Intensiteten i ingreppet i privatlivet avgör om åtgärderna är tillåtna.

De 26 arbetstagare som klagade hade utsatts för varierande åtgärder. De som vägrat utföra samhällstjänst blev arbetsbefriade utan lön (de som gick med på att göra samhällstjänst fick ersättning på högst 600 euro per månad). Många blev också omplacerade till andra arbetsuppgifter i förvaltningen, vissa med sänkt lön. Åtgärderna var tillfälliga och hade varat mellan två veckor och 15 månader (vanligast var sju månader). Vaccinering var dock inte obligatorisk och den som vägrat blev inte bötfälld.

Domstolen framhåller att arbetsgivarens agerande hade stöd i särskild lagstiftning. Att skydda mot det allvarliga sjukdomstillstånd som Covid-19 är och att värna andras frioch rättigheter är vidare en legitim målsättning.

Domstolen fortsätter med att gå igenom det som talar för att åtgärderna var proportionella: Ovaccinerade personer medverkade i att sprida viruset och skyddsåtgärder mot detta ingick i en global kampanj. Ovaccinerade drabbades också hårdare av infektionen och krävde mer sjukvårdsinsatser och längre ersättningsperioder från sjukförsäkringen. Sjukvården är en särskilt viktig verksamhet under en pandemi. Åtgärderna mot arbetstagarna hade varit tillfälliga och inte lett till omfattande ekonomiska förluster för dem. Det var inte heller fråga om några disciplinåtgärder. En bedömning i det enskilda fallet låg bakom varje beslut om åtgärd. Den som inte utför samhällstjänst kan inte förvänta sig någon ersättning. Arbetslöshet och inkomstbortfall är ofrånkomliga följder av en pandemi.

Mot denna bakgrund slår domstolen fast att åtgärderna varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Dessutom framhåller domstolen att staterna är fria att bestämma vilka medel som är bäst lämpade för att balansera enskildas intressen mot kollektivets. Åtgärderna mot arbetstagarna var således proportionerliga i relation till det legitima intresse som San Marino önskat främja.

Arbetstagarna hävdade även att San Marino brutit mot diskrimineringsförbudet i artikel 14, men denna del av talan prövades inte i sak av Europadomstolen. Diskrimineringsförbudet hindrar inte all olikabehandling och med tanke på de extraordinära omständigheterna under pandemin, att åtgärderna var tillfälliga och lindriga samt att de inte kränkt rätten till skydd för privatlivet avvisas talan i den delen.

Domstolens tolkning av begreppet privatliv är fortsatt extensiv och omfattar ofta arbetslivet. Såvitt gäller frågan om åtgärderna var tillåtna följer domstolen sin tidigare praxis om åtgärder mot smittspridning och för över den till arbetslivets område. Kraftfulla åtgärder till skydd för folkhälsan accepteras av domstolen, och det innebär att arbetsgivarens utrymme att vidta åtgärder mot vaccinvägrare är betydande. Arbetsplatserna är en viktig arena för insatser som värnar folkhälsan.

Niklas Selberg, docent
Lunds universitet

Pasquinelli m.fl. mot San Marino, ansökan nr 24622/22, dom den 29 augusti 2024 (ej lagakraftvunnen)