EU & arbetsrätt 1 2025

Generaladvokat håller med Danmark och Sverige: Minimilönedirektivet bör upphävas

• Direktivet om tillräckliga minimilöner (2022/2041) bör upphävas i sin helhet. Det anser EU-domstolens generaladvokat Nicholas Emiliou som alltså håller med Danmark och Sverige i sitt förslag till dom i det omtalade målet om minimilönedirektivets giltighet (se EU & arbetsrätt nr 3/2023 s. 4). Frågan är nu om domstolen ska komma fram till samma tolkning av EU:s fördrag som generaladvokaten. Det är inte givet..

Talan (C-19/23) som är väckt av Danmark och stöds av Sverige, rör den principiella frågan om EUlagstiftaren hade kompetens att anta direktivet. Danmark har yrkat att direktivet upphävs i sin helhet eller, i andra hand, att i varje fall artikel 4.1 d och artikel 4.2 ogiltigförklaras.

Direktivet antogs med stöd av artikel 153.2 b jämförd med artikel 153.1 b i fördraget om EU:s funktionssätt. Dessa bestämmelser ger parlamentet och rådet kompetens att anta direktiv om ”arbetsvillkor” enligt den ordinarie lagstiftningsproceduren, som gör det möjligt att fatta beslut med kvalificerad majoritet.

Danmarks främsta argument är att EU-lagstiftaren saknade behörighet att anta direktivet, eftersom det reglerar ”löneförhållanden” och ”föreningsrätt” som är undantagna från EU:s kompetens enligt artikel 153.5. Därmed strider direktivet mot principen om tilldelade befogenheter i artikel 5.2 i EU-fördraget.

Generaladvokaten Nicholas Emiliou håller med Danmark om att direktivet bör upphävas i sin helhet. Han kommer fram till att direktivets syfte är att ”reglera en aspekt av löneförhållanden (närmare bestämt minimilönernas tillräcklighet och förfarandet för att sätta dessa löner)” och ”en unionsomfattande höjning av minimilönenivån (konvergens)”. Emiliou pekar på att själva ordet löner i direktivets titel är ett uppenbart tecken på detta syfte.

Generaladvokaten tolkar undantagsregeln i artikel 153.5 så att begreppet ”löneförhållanden” omfattar alla aspekter av medlemsstaternas system för lönesättning, inbegripet formerna och förfarandena för att fastställa lönenivån, och inte enbart lönenivån i sig. Att EU-domstolen i sin praxis slagit fast att endast ”direkta ingrepp” i lönesättningen omfattas av undantaget innebär inte att EU-lagstiftaren kan anta allmänna eller vagt formulerade krav som gäller löneförhållanden.

Direktivets artikel 5 framhålls som den viktigast regeln i direktivet, och bekräftar att syftet är att reglera löneförhållanden. Artikeln lägger fast en procedur för medlemsstater som har lagstadgade minimilöner. Enligt Emiliou kan artikel 5.1 och 5.2 anses syfta till att konkretisera rätten till en skälig minimilön. Sammantaget skulle de kunna tolkas så att medlemsstaterna är skyldiga att se till att de kriterier som de använder för att fastställa lönenivån är förenliga med artikel 31.1 EU-stadgan om grundläggande rättigheter, som ger rätt till ”värdiga” arbetsförhållanden.

Ytterligare två bestämmelser har enligt generaladvokaten till syfte att harmonisera de metoder för att fastställa lön som medlemsstaterna använder– och därmed att reglera löneförhållanden. Artikel 4.1 och 4.2 ålägger medlemsstaterna en rad positiva förpliktelser som ska främja kollektivavtalsförhandlingar om löner, även om de är formulerade i vaga eller svävande ordalag. Också artikel 12 är problematiskt för Sverige och Danmark där bestämmelserna i kollektivavtal traditionellt och systematiskt hävdas av arbetsmarknadens parter (och inte av enskilda arbetstagare), påpekar Emiliou. Artikeln visar nämligen tydligt att EU-lagstiftaren föredrar individuella åtgärder.

Sammanfattningsvis syftar direktivet till att reglera löneförhållanden och ingriper därför direkt i det som är undantaget från EU:s kompetens. Om de andra argument som Danmark och Sverige anför säger generaladvokaten:

• Det går inte att slå fast att direktivet syftar till att reglera föreningsrätten som ju också är undantagen från EU:s kompetens.

• Direktivet kunde inte ha antagits med stöd av funktionsfördragets artikel 153.1 f (som kräver enhälliga beslut) eftersom det har två skilda syften.

• När det gäller Danmarks andrahandsyrkande vore det möjligt för domstolen att upphäva artikel 4.1 och 4.2 om den inte går på generaladvokatens linje och ogiltigförklarar hela direktivet.

Danmark och Sverige har därmed tillsvidare fått medhåll i det omstridda målet. Det är anmärkningsvärt att generaladvokaten så eftertryckligt avvisar att EU har kompetens att lagstifta på området. Direktivet är unikt i sin reglering av löneförhållanden och sin ambition att främja kollektiva förhandlingar om lön, och EU tycks här balansera på gränsen av sin traktatsmässiga kompetens. Direktivet är inte (materiellt och till sitt syfte) direkt jämförbart med existerande EU-regler om löneförhållanden och därför är det intressant att generaladvokatens uttalande är så klart avvisande.

EU-domstolen är dock fri att komma fram till ett annat resultat, och det är inte givet att den tolkar kompetensreglerna likadant som generaladvokaten. Man kan bland annat invända att Emiliou ger begreppet löneförhållanden en mycket vid innebörd i och med att direktivet inte förpliktar till en enhetlig minimilön. I stället har medlemsstaterna rätt att utveckla sina egna procedurer för att lagstifta om minimilön, förutsatt att dessa lever upp till de principer om vad som är tillräckligt som direktivet slår fast. Frågan är hur EU-domstolen kommer att bedöma den processuella harmonisering som minimilönedirektivet är tänkt att åstadkomma.

Mette Søsted Hemme lektor,

Aarhus universitet

Mål C-19/23, Danmark mot Europaparlamentet och ministerrådet, generaladvokatens förslag till dom den 14 januari 2025.