EU & arbetsrätt 1 2025

Samtycke krävs för att ta över närstående rättigheter

• En arbetsgivare kan inte ta över sina anställdas närstående rättigheter utan att de ger sin tillåtelse. Det har belgiska staten och dess nationalorkester fått erfara efter en färsk dom i EU-domstolen.

När skådespelare, musiker och andra utövande konstnärer framför verk, exempelvis på scen eller genom inspelningar, har de så kallade närstående rättigheter till framförandet. De närstående rättigheterna innebär att den som vill visa upp en inspelad teaterföreställning eller återge framförandet av ett musikstycke måste ha tillstånd av konstnären.

Det gäller även deras arbetsgivare (ifall de är anställda), som alltså som utgångspunkt behöver ha deras medgivande för att göra så. Att arbetsgivaren får använda framförandena i sin egen verksamhet är för det mesta okontroversiellt. Däremot är det en intressefråga i vilken utsträckning arbetsgivaren får överlåta inspelningarna vidare, och om den får sprida dem hur långt som helst, i vilka upplagor som helst eller genom vilka medier som helst.

I fem år förhandlade fackföreningarna för musikerna i Orchestre National de Belgique (ONB) med orkesterns ledning om vad ONB skulle betala för att få ut nyttja deras framföranden. I maj 2021 avslutades förhandlingarna i oenighet.

Några veckor senare antogs en kunglig förordning enligt vilken ONB tog över rätten till överföring av deras framföranden till allmänheten, rätten till mångfaldigande och spridning så länge rättigheterna gällde (dvs. upp till 70 år) och över hela världen. Ersättningen för detta reglerades direkt i förordningen.

Tre av musikerna klagade till Belgiens högsta förvaltningsdomstol som frågade EU-domstolen hur direktiv 2019/790 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden skulle tolkas. Direktivet skulle vara genomfört i medlemsstaterna den 7 juni

2021 och föreskriver bland annat att utövande konstnärer ska ha lämplig och proportionell ersättning när de licensierar eller överlåter rätten till utnyttjande av sina alster.

En händelse som såg ut som en tanke var att den kungliga förordningen hade trätt i kraft bara tre dagar före den 7 juni. Den belgiska regeringen menade därför att direktivet inte var relevant för tvisten.

Det argumentet godtogs dock inte av EU-domstolen. Visserligen hade förordningen trätt i kraft tre dagar innan, men den upphörde ju inte att ha rättsverkningar då. Förordningen var avsedd att ha verkan för utövande konstnärers framföranden under hela den tid som den gällde, det vill säga även efter den 7 juni 2021.

Den andra frågan var om ONB:s musiker omfattades av direktivet då de inte hade vanliga anställningsavtal utan var anställda enligt offentligrättsliga tjänsteföreskrifter. Här noterar EU-domstolen att detta och andra direktiv om upphovsrätt och närstående rättigheter visserligen använder uttryck som ”avtalsmotpart”, ”anpassning av avtal” och ”avtalsbestämmelser” men att inget talar för att musiker med sådana anställningar som de aktuella skulle vara uteslutna från direktivens tillämpningsområde. Domstolen understryker att direktivens utgångspunkt måste vara en hög nivå av skydd. För att de utövande konstnärerna ska kunna fortsätta med sin skapande och konstnärliga verksamhet måste de få skälig ersättning för sina verk. Och för att de ska tillförsäkras en tillräcklig och skälig inkomst måste skyddet dessutom anpassas till nya former för utnyttjande. Domstolen påpekar också att utövande konstnärer är i en svagare förhandlingsposition när de licensierar och överlåter sina rättigheter.

Domstolens slutsats blir alltså att en lagstiftning som föreskriver att närstående rättigheter ska överlåtas till arbetsgivaren utan att de utövande konstnärerna gett sitt samtycke är oförenlig med EU-rätten.

Kerstin Ahlberg

C-575/23 FT, AL, ON mot Belgien, dom den 6 mars 2025