EU & arbetsrätt 2 2025

Polskt bolag lägger upp för Laval-mål 2.0 –men resultatet kan bli en antiklimax

• Kan ett fackligt veto mot ett utländskt företag som inte vill teckna kollektivavtal vara en otillåten stridsåtgärd enligt EU-rätten? Den frågan vill ett polskt företag få prövad i den svenska Arbetsdomstolen. Men det som av stämningsansökan verkar upplagt för att bli ett Laval-mål 2.0 kan sluta i antiklimax. Motparten IF Metall säger sig nämligen varken ha beslutat eller ens hotat med att lägga in veto mot företaget.

Reglerna om entreprenadförhandlingar och fackligt veto finns i 38–40 §§ i medbestämmandelagen. Själva vetorätten är omgiven av så många reservationer att den i praktiken knappt är användbar. Ändå har den betydelse som ett abstrakt hot under de förhandlingar som arbetsgivare är skyldiga att inleda med den lokala fackliga organisationen när de planerar att anlita entreprenörer för arbete som omfattas av kollektivavtalet på arbetsplatsen. Syftet är att komma fram till om det är en seriös entreprenad eller om arbetsgivarens planer ”kan antas medföra att lag eller kollektivavtal för arbetet åsidosätts eller att åtgärden på annat sätt strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas avtalsområde”. I så fall kan den centrala arbetstagarorganisationen lägga in veto mot entreprenören.

Det händer i princip aldrig nu för tiden. De förhandlingar som ska genomföras innan arbetsgivaren anlitar en entreprenör är däremot fortfarande ett verksamt medel för inflytande för facket.

Byggföretag och andra företag som har ett konstant behov av underentreprenörer brukar komma överens med det lokala facket om listor med ”godkända” företag som arbetsgivaren kan anlita utan att behöva förhandla varje gång. Det var i samband med en sådan lokal förhandling mellan Kone AB och IF Metalls lokala klubb som det polska företaget Meron fick höra att IF Metall skulle lägga in veto om Meron inte undertecknade kollektivavtalet mellan förbundet och Teknikarbetsgivarna om villkor vid utstationering. Och i så fall skulle Kone inte kunna anlita Meron för uppdrag i Sverige.

Meron hade tidigare under flera år tecknat kollektivavtal för 12 månader i taget, men 2024 ville det inte skriva under om inte IF Metall strök §5 i avtalet. Paragrafen innebär att arbetsgivaren ska betala premier för olika kollektivavtalade försäkringar i Sverige för sina utstationerade arbetstagare, bland annat tjänstepension och omställningsförsäkring. Det ville bolaget inte göra med hänvisning till att det redan betalade för motsvarande försäkringar i Polen. Förbundet ville emellertid inte stryka paragrafen utan hänvisade Meron till det bolag som förvaltar försäkringarna och som kan bevilja undantag så att utstationerande arbetsgivare inte ska behöva betala dubbelt. Den möjligheten hade Meron använt tidigare, men nu stod det fast vid att paragrafen skulle bort ur utstationeringsavtalet.

Inför utsikterna att inte längre få några uppdrag för Kone skrev Meron till sist ändå på avtalet och stämde sedan IF Metall inför Arbetsdomstolen. Bolaget menar att hotet om veto var en påtryckning som kan jämställas med en stridsåtgärd, och att stridsåtgärden innebar ett otillåtet hinder för den fria rörligheten för tjänster, eftersom skyldigheten att teckna de omstridda försäkringarna går utöver de villkor som kan krävas enligt utstationeringsdirektivet (96/71). Meron hänvisar till Laval-domen (C-341/05) och begär också att AD ber om ett förhandsavgörande från EU-domstolen ifall AD skulle tvivla på att Meron har rätt.

Kanske faller det hela på att IF Metall inte har beslutat eller ens hotat med någon vetoförklaring. Det är i varje fall vad förbundet skriver i sitt svaromål. Förbundet påpekar att varken klubben eller lokalavdelningen kan fatta ett sådant beslut, det kan endast förbundet göra. Det var Kone AB:s företrädare – inte förbundet – som påstått att IF Metall skulle lägga in veto, och vad Kone har framfört eller gett uttryck för kan IF Metall inte vara ansvarigt för, skriver förbundet. Förbundets slutsats är följaktligen att bolaget har skrivit på kollektivavtalet frivilligt och utan påtryckningar.

Av Merons stämningsansökan ser det onekligen ut som om uppgifterna om den hotande vetoförklaringen har framförts av Kone AB:s företrädare – inga andra. Kanske kommer målet därför att handla mer om bevisning om vem som sagt vad än om EUrättens innehåll.

Kerstin Ahlberg

Arbetsdomstolens mål A47/25, Meron Tadeusz Meronk Sp. K mot Industrifacket Metall och dess avdelning 15