EU & arbetsrätt 2 2025
Vad är konkursförfarande
eller motsvarande?
• Vad betyder ”konkursförfarande eller något motsvarande insolvensförfarande” i artikel 5 i företagsöverlåtelsedirektivet (2001/23)? Den frågan tog EU-domstolen ställning till i målet C-431/23 Wibra België.
Det är väl känt att direktivets regler om övergång av arbetsförhållandet (artikel 3) och förbudet mot uppsägning (artikel 4) inte gäller när det överlåtande företaget är föremål för ett konkursförfarande eller liknande insolvensförfarande – ofta kallat konkursundantaget.
Syftet med reglerna om konkurs är att fordringsägarna ska få så god täckning för sina krav som möjligt, medan kärnan i reglerna om verksamhetsövergång är att skydda arbetstagarna. Det handlar med andra ord om två rättsområden som tillvaratar skilda typer av hänsyn. Eftersom konkursundantaget är ett undantag från skyddsregler måste det tolkas strikt.
Målet gällde det belgiska företaget Wibra België SA som inledningsvis var föremål för en företagsrekonstruktion. Under rekonstruktionsförfarandet erbjöd sig moderbolaget att ta över delar av verksamheten och en andel av arbetstagarna. Ett nytt dotterbolag, Wibra België Srl, bildades för att fortsätta att driva den övertagna verksamheten.
Rekonstruktionen misslyckades dock. Den belgiska domstolen menade nämligen att anbudet stred både mot kollektivavtal och mot artikel 3.1 i företagsöverlåtelsedirektivet eftersom skyldigheten att betala arbetstagarnas intjänade semesterersättning och bonus skulle fördelas proportionellt mellan Wibra België SA och det nya dotterbolaget. Det hela slutade därför med konkurs.
Efter att konkursen inletts blev den tidigare avvisade rekonstruktionsplanen i realiteten genomförd. Delar av verksamheten överfördes till det nya dotterbolaget samtidigt som ett antal av arbetstagarna blev återanställda där. 22 av dem som inte återanställdes väckte talan mot de båda dotterbolagen och krävde ersättning för brott mot reglerna om företagsöverlåtelser. De menade att konkursundantaget inte var tillämpligt.
I praktiken var frågan i EU-domstolen därmed om en tvåstegsprocess som den i målet kan ses som en och samma transaktion i förhållande till konkursundantaget. I så fall skulle transaktionen kunna omfattas av konkursundantaget, annars inte.
EU-domstolen började med att slå fast de kända utgångspunkterna för konkursundantagets tillämpning. Tre villkor gäller: För det första måste det överlåtande företaget vara föremål för konkursförfarande eller något motsvarande insolvensförfarande; för det andra måste förfarandet ha inletts med sikte på att likvidera den överlåtande partens tillgångar; och för det tredje måste det genomföras under tillsyn av en behörig offentlig myndighet.
Bedömningen i det konkreta fallet överlät EU-domstolen till den belgiska domstolen att göra, samtidigt som den gav viss vägledning: Två förfaranden kan ses som en och samma transaktion om huvudsyftet är att maximera fordringsägarnas utdelning. Till det kommer att en kombination av två förfaranden måste vara tillräckligt reglerad i lag eller administrativa bestämmelser. Till slut påminner domstolen om att medlemsstaterna måste vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att konkursundantaget missbrukas.
Läst i sitt sammanhang ger vägledningen intrycket att EU-domstolen inte är överbevisad om att de två aktuella förfarandena kan ses som en och samma transaktion.
Kurt Weltzien
Førsteamanuensis Handelshøyskolen BI
