EU & arbetsrätt 2 2025

Varken direktiven eller rättighetsstadgan hindrar krav på obligatorisk vaccination

• Staden Tallinn tillämpade inte EU-rätt när den krävde att ambulansförarna skulle vaccinera sig mot Covid 19. Därför omfattas åtgärden inte av tillämpningsområdet för EU:s stadga om grundläggande rättigheter och skyddet för den kroppsliga integriteten i dess artikel 3. Det slår EU-domstolen fast i en färsk dom.

Medlemsstaternas åtgärder under Covid-19-pandemin får nu också efterspel i EU-domstolen. Det aktuella målet rörde staden Tallinns krav på att ambulansförare som inte kunde visa upp intyg på att det fanns någon kontraindikation måste låta sig vaccineras mot viruset. Annars riskerade de sin anställning.

Ett antal förare gjorde varken det ena eller det andra och sades följaktligen upp. Motiveringen var att det på grund av ambulansarbetets särskilda karaktär var nödvändigt att förarna var vaccinerade eftersom inga andra åtgärder var tillräckliga för att skydda patienternas, övriga arbetstagares eller ambulansförarnas egen hälsa.

De uppsagda gick till domstol och yrkade ersättning för uppsägning utan saklig grund. Målet gick ända upp till Högsta domstolen i Estland, Riigikohus. Domstolen noterade att arbetsgivaren stödde sitt beslut på artikel 13.2 i lagen om hälsa och säkerhet i arbetet som genomför EU:s ramdirektiv om hälsa och säkerhet (89/391) och direktivet om skydd mot risker vid biologiska agens (2000/54), och att denna tillåter arbetsgivaren att införa strängare krav än dem som lagen föreskriver.

Riigikohus hyste emellertid tvivel om ifall en lagstiftning som gör det möjligt att ålägga arbetstagare att vaccineras är förenlig med direktiven, även med beaktande av rätten till integritet som garanteras i artikel 3 i EU:s stadga om grundläggande rättigheter. Därför bad den om ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

Av ramdirektivet kan man inte dra några slutsatser eftersom det inte innehåller några bestämmelser om vaccinering, konstaterar EU-domstolen. Direktivet om biologiska agens däremot föreskriver att arbetsgivarna ska erbjuda arbetstagarna vaccination i de fall då det finns verksamma vacciner mot risker med agens som de utsätts för. Vaccineringen ska utföras i enlighet med nationell lagstiftning och praxis och arbetstagarna bör informeras om både fördelar och nackdelar med vaccinering och ickevaccinering.

Direktivet föreskriver dock inte om och under vilka omständigheter arbetsgivarna får kräva att vaccinering genomförs för att skydda de berörda eller andra personalkategorier och om arbetstagarna kan åläggas att underkasta sig vaccineringen eller om de kan vägra. EU:s lagstiftare har alltså inte haft för avsikt att fastställa vilka villkor som ska vara uppfyllda för att medlemsstaterna ska få föreskriva en skyldighet att vaccineras, konstaterar domstolen. Den påminner också om att de båda direktiven endast anger minimikrav för skydd av hälsa och säkerhet.

När det sedan gäller stadgan om grundläggande rättigheter riktar den sig till medlemsstaterna enbart när de tillämpar EU-rätten. Eftersom domstolen redan har slagit fast att vaccinationsskyldigheten inte omfattas av ramdirektivet eller direktivet om biologiska agens, innebär artikel 13.2 i den estniska lagen om hälsa och säkerhet i arbetet inte ”tillämpning” av EU-rätten. Den kan alltså inte bedömas mot bakgrund av stadgans skydd för integriteten.

Direktiven hindrar med andra ord inte en nationell lagstiftning som tillåter arbetsgivare att ålägga sina anställda att vaccineras om de utsätts för en biologisk risk.

Kerstin Ahlberg

C-219/24 A m.fl. mot Tallinna Linn, dom den 12 juni 2025