EU & arbetsrätt 3 2025

Särbehandling mellan olika visstidsanställda kan vara indirekt diskriminering

• Att kortvarigt anställda lärarvikarier inte får samma rätt till ersättning för kompetensutveckling som tillsvidareanställda och de som visstidsanställts för ett helt läsår strider mot principen om icke-diskriminering i visstidsdirektivet (1999/70). Det slår EU-domstolen fast i en dom från i somras.

Italiensk lag gav 500 euro per år för kompetensutveckling till tillsvidareanställda lärare och lärare som anställts för ett helt läsår, men inte till de som visstidsanställts för kortare perioder. Pengarna var inte en del av lönen och kunde användas till bland annat inköp av böcker, kursavgifter och inträden till olika kulturevenemang i fortbildningssyfte. En lärare som haft tre kortvariga vikariat under ett läsår och som inte fått medel för kompetensutveckling väckte talan mot sin arbetsgivare och gjorde gällande att regeln utgjorde diskriminering av visstidsanställda i strid med diskrimineringsförbudet i ramavtalet om visstidsarbete i 1999 års direktiv. Den italienska domstolen begärde förhandsavgörande från EU-domstolen.

EU-domstolen förtydligar att sådan särbehandling som avses i principen om icke-diskriminering kan vara för handen även om den drabbar endast en viss grupp av visstidsanställda. Vidare konstaterar domstolen att de kortvarigt visstidsanställda haft samma skyldigheter som andra lärare i förhållande till eleverna och att bedriva utbildning. De olika grupperna av lärare var alltså i en jämförbar situation.

Särbehandling är emellertid tillåten om den kan motiveras på objektiva grunder, fortsatte EU-domstolen. Det innebär ”ett krav på att den konstaterade skillnaden i behandling ska vara motiverad av precisa och konkreta omständigheter som är kännetecknande för det aktuella anställningsvillkoret i det särskilda sammanhang där det förekommer och på grundval av objektiva och klara kriterier, så att det kan kontrolleras huruvida denna skillnad i behandling tillgodoser ett verkligt behov, är ägnad att uppnå det eftersträvade målet och är nödvändig för detta ändamål”. Att, som de italienska reglerna gjorde, ekonomiskt stötta endast de som är visstidsanställda för ett helt år svarade enligt EU-domstolen inte mot något verkligt behov och framstod som en alltför diffus hänvisning till endast anställningstidens längd. Dessutom, fortsatte domstolen; ”Om det godtogs att enbart den omständigheten att ett anställningsförhållande är tillfälligt anses tillräckligt i sig för att motivera en särbehandling av visstidsanställda i förhållande till tillsvidareanställda skulle målen med direktiv 1999/70 och ramavtalet undergrävas och en situation som missgynnar visstidsanställda upprätthållas”.

Den italienska regeringen åberopade att knappa resurser är förklaringen till att de kortvarigt anställda lärarna inte fått stöd för kompetensutveckling. EU-domstolen anser emellertid att budgethänsyn inte i sig är ett politiskt mål och att detta följaktligen inte kan motivera särbehandling av visstidsanställda. Avslutningsvis framhåller domstolen att den italienska rätten inte tillämpar principen om tidsproportionalitet eftersom den årliga ersättningen är lika stor oberoende av hur länge de berörda lärarna har arbetat.

EU-arbetsrättens skydd mot diskriminering för utsatta arbetstagargrupper som deltids- (jfr C-184/22, C-185/22) och visstidsanställda (jfr C-715/20) är starkt. Utgången i målet överraskar därför inte, utöver det pregnanta avvisandet av budgethänsyn som motivering för särbehandling. Efter denna dom är det svårt att föreställa sig att särbehandling ens av kortvarigt visstidsanställda som inte utgår från principen om tidsproportionalitet skulle kunna vara tillåten.

Niklas Selberg, professor

Linnéuniversitetet

C-268/24 Lalfi, dom den 3 juli 2025