Den internationella handelsrätten syftar till att undanröja handelshinder, inklusive tulltaxor som innebär ökade importkostnader. Handelshinder som inte grundar sig på tariffer är också förbjudna. De enda undantag från detta förbud som den traditionella handelsrätten tillåter är sådana som grundar sig på produkters egenskaper. Om en produkt är farlig kan den förbjudas – så länge som detta gäller lika för inhemska varor.

Internationellt överenskomna regler för arbetslivet betraktas som handelshinder. Men sådana normer (liksom sociala och miljömässiga normer) anses inte höra ihop med produkten utan med produktionsprocessen. Och skillnader i produktionsprocessen godtas inte av Världshandelsorganisationen (WTO) som grund för att förbjuda varor.

Vidare brukar det sägas att skydd av arbetskraften eller miljön inte är frågor som särskilt rör den internationella handeln. Därför faller de utanför WTOs område. Immaterialrättigheter ansågs emellertid vara ”handelsrelaterade” och skyddas av WTOs Trips-avtal. Det är inte lätt att se varför inte arbetstagares rättigheter i form av miniminormer skulle vara handelsrelaterade och lika skyddsvärda.

Argument som angriper distinktionen mellan produkt och process, eller som visar att undermåliga sociala villkor är en form av olaglig subvention, har hittills misslyckats med att ändra dagordningen. Nyliberala ekonomer anser att arbetsklausuler strider mot frihandelsprincipen, och utvecklingsländerna ser dem som uttryck för en förtäckt protektionism.

Andra angreppssätt
Ett annat angreppssätt är att inte se frågan om arbetsklausuler i handelsavtal som handelspolitik utan betrakta dem uteslutande som sanktioner för överträdelse av ILOs normer och andra normer för arbetslivet. Ytterligare en möjlighet är att koppla frågan till diskussionen om mänskliga rättigheter och miljöstandarder (till exempel föreningsfrihet som en grundläggande mänsklig rättighet).

Men internationell handel är bara en form av ekonomisk verksamhet, och arbetsklausuler förekommer i många andra sammanhang. Kanske är det en effektivare strategi att i diskussionen om den internationella handeln föra in perspektiv från dessa andra typer av ekonomisk verksamhet och de sätt på vilka dessa regleras. Samma argument och principer för sociala hänsynstaganden skulle gälla över hela spektret av kommersiella aktiviteter.

Ett nyckelbegrepp är globalisering. Den påverkar staternas möjligheter att kontrollera handelsströmmarna och gynnar framväxten av ekonomiska block som EU. Det i sin tur leder till bildandet av nya, övernationella sociala aktörer. Därmed blir det allt vanligare att man jämför villkoren för olika branscher över nationsgränserna, vilket leder till krav på övernationell reglering, inklusive arbetsklausuler. Både inom och utanför EU finns det många metoder för övernationell övervakning av att normer för arbetstagares rättigheter upprätthålls:

Alla medlemsstater utom Storbritannien använder den offentliga upphandlingen för arbetsmarknadspolitiska syften. Upphandlingsdirektiven tillhandahåller en rad metoder för att säkra att arbetslivsnormer iakttas. Dessa kan anpassas till regleringen av den internationella handeln.

Allmänna preferenssystem (GSP) ger särskilda fördelar åt länder som respekterar arbetstagares grundläggande rättigheter. Både USA och EU har antagit GSP-program.
Allt fler multinationella företag är beredda att sluta avtal eller anta handlingsprogram som rör arbetsvillkoren i deras egna produktionsenheter eller hos deras leverantörer.
Kollektivavtal, uppförandekoder och frivilliga arrangemang har förhandlats fram på det regionala planet mellan fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer i olika branscher (till exempel textilbranschen och diamantindustrin).

Internationella finansinstitutioner som Världsbanken, Internationella Valutafonden och Europeiska Investeringsbanken har krävt att internationellt överenskomna regler för arbetslivet iakttas, som villkor för att bevilja ekonomiskt bistånd.

Regionala handelsblock antar handlingsprogram som syftar till att upprätthålla arbetsrättsliga miniminormer. EG-direktivet om utstationerade arbetstagare är ett exempel. Till det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA fogades North American Agreement on Labor Cooperation (NAALC) som skall garantera att de normer som är tilllämpliga i varje land efterlevs.

Den ökande medvetenheten hos konsumenterna och deras organisationer har lett till kampanjer som går ut på att märka varor som har framställts under villkor som inte kränker vissa normer. Märkningen är inget handelshinder eftersom den enbart informerar konsumenterna. ILO har intresserat sig mycket för dessa kampanjer och har erbjudit sig att tillhandahålla ett övervakningssystem enligt en internationell konvention. Det skulle kunna göra att varje stat själv fick besluta att alla varor som produceras där skall få ”rättighetsmärkning”, förutsatt att staten i fråga åtar sig de förpliktelser som den tänkta konventionen ställer upp och underkastar sig övervakningen.

Slutsatser
Det är osannolikt att de regelverk och institutioner (WTO) som styr den internationella handeln frivilligt kommer att införa några socialklausuler, men med argument från andra områden kan debatten påverkas. Den slutliga frågan är om arbetsklausuler i samband med andra former av ekonomisk verksamhet kommer att bli så vanliga att den internationella handelsrätten börjar ifrågasätta dem.

Brian Bercusson