Nederländska myndigheters sätt att beräkna arbetstagarnas utestående fordringar vid konkurs är inte förenligt med lönegarantidirektivet, enligt EG-domstolen.

Nederländerna har utnyttjat möjligheten att begränsa garantin till fordringar som belöper sig på de tre sista månaderna före uppsägningen – den så kallade referenstiden. Den klagande var en svetsare vars arbetsgivare hade börjat släpa efter med löneutbetalningarna mer än tre månader före uppsägningen. Hans ansökan om ersättning från lönegarantin avslogs med motiveringen att arbetsgivarens utbetalningar under referenstiden täckte hans fordran för samma tid. Själv menade han att dessa borde ha avräknats från de äldsta fordringarna, som hade förfallit före referenstidens början.

EG-domstolen höll med honom. Om man hänför betalningar som arbetsgivaren gör under referensperioden till fordringar som har uppkommit då, trots att arbetstagaren har äldre, förfallna fordringar skulle minimiskyddet åsidosättas. Det skulle strida mot direktivets mål.

KA

Mål nr C-125/97, dom den 14 juli 1998