Genom Maastricht-fördragets ”sociala kapitel” infördes en ny procedur för att stifta EG-rätt: Genom ”social dialog” mellan arbetstagare och arbetsgivare på EU-nivå. Denna dialog kunde leda till avtal som kunde omvandlas till EG-direktiv. De första resultaten var de avtal som blev till direktiv om föräldraledighet och deltidsarbete.

I målet T-135/96 Union européenne de l’artisanat et des petites et moyennes entreprises (UEAPME) mot Europeiska unionens råd ifrågasattes föräldraledighetsdirektivet av bl a en europeisk arbetsgivarorganisation. Den åberopade artikel 173 i EG-fördraget, som innebär att var och en som är ”direkt och personligen” berörd av ett beslut av rådet kan väcka talan mot detta.

Talan avvisades. Men förstainstansrätten slog fast villkor tillämpliga på alla framtida avtal som är resultat av ”den sociala dialogen”. Villkoren gäller parterna (representativitet), proceduren (autonomi) och den sociala dialogens resultat (demokratisk legitimitet).

Demokratisk legitimitet
Förstainstansrätten förklarade att avtal på EU-nivå måste ha demokratisk legitimitet när de införlivas i direktiv. Domstolen ställde två tänkbara lagstiftningsprodukter mot varandra. Den första är ett resultat av den normala lagstiftningsprocessen, där den demokratiska legitimiteten följer av Europaparlamentets medverkan.

Den andra är ett resultat av den sociala dialogen; direktivet bygger på ett avtal som slutits av arbetsgivare och arbetstagare. Om detta säger förstainstansrätten (stycke 89):
”För att den demokratiska principen, som unionen vilar på, skall efterlevas krävs det emellertid – i de fall då Europaparlamentet inte deltar i förfarandet för antagande av en rättsakt – att folkets deltagande i detta förfarande säkerställs på annat sätt, i detta fall genom (—) arbetsmarknadens parter…”.
För att ett sådant avtal skall vara demokratiskt legitimt måste man, enligt domstolen, utröna om de avtalsslutande organisationerna tillsammans är tillräckligt representativa med hänsyn till avtalets innehåll.

Representativitet
Parternas representativitet mäts i förhållande till avtalets innehåll. Det betyder att avtal kan vara demokratiskt legitima när de sluts av organisationer som är representativa enbart när det gäller det begränsade tilllämpningsområde som avtalet har.
Den nyckelfras som förstainstansrätten använder för att beskriva parterna i ett giltigt avtal är att de skall ha ”tillräcklig sammanlagd representativitet”. Detta kriterium används för att avgöra om UEAPME var ”direkt och personligen” berörd av direktivet och därmed taleberättigad. Domstolen konstaterar att de arbetsmarknadsorganisationer som inte har varit med och slutit avtalet, och vilkas medverkan hade varit nödvändig för att parterna skulle ha tillräcklig sammanlagd representativitet, har rätt att förhindra att avtalet omvandlas till en EG-rättsakt. Att de har en sådan rätt innebär att de skall anses direkt och personligen berörda av rättsakten.Också efter att den svåra processen med förhandlingar har lett till ett avtal kan alltså personer som inte är parter i avtalet ifrågasätta giltigheten av det direktiv genom vilket det implementeras. Organisationer som är uteslutna från den sociala dialogen kan försöka undergräva dessa avtal.

Att organisationerna bara behöver ha tillräcklig sammanlagd representativitet gör att avtal kan slutas av organisationer som var för sig är långt ifrån representativa. Kriteriet ”tillräcklig” innebär ingen absolut storhet, det handlar om adekvans.
Om förstainstansrätten underströk betydelsen av att organisationerna var representativa, sade den inte mycket om vad som gör dem representativa. Den tillbakavisade dock uttryckligen numerär storlek som avgörande kriterium. Domstolen tycks nöja sig med att de intressen som en grupp har blir tillvaratagna.

Autonomi
Förstainstansrätten framhåller starkt den sociala dialogens frivilliga karaktär. Det sociala avtalet ger inte någon av arbetsmarknadens parter någon generell rätt att delta i alla förhandlingar, även om det står var och en fritt att inleda en sådan förhandling. Under själva förhandlingsdelen är det arbetsmarknadens parter som styr, inte kommissionen.

Autonomin upphör när parterna vill att deras avtal skall omvandlas till en EG-rättsakt och vänder sig till kommissionen, som då återtar initiativet i processen och undersöker om det finns anledning att lämna ett sådant förslag till rådet.

Även om denna kontroll äger rum efter att avtalet slutits, omfattar den i praktiken också förhandlingsförloppet. Det faktum att andra parter har utestängts från förhandlingarna kan till exempel leda till att kommissionen och rådet avvisar avtalet på grund av bristande representativitet.

Kommissionen och rådet kan i själva verket tvinga fram den medverkan av vissa parter som krävs för att tillräcklig sammanlagd representativitet skall uppnås. Dessutom tycktes förstainstansrätten godta att kommissionen skulle kunna beakta också avtalsparternas mandat och ’lagligheten’ av varje avtalsklausul enligt gemenskapsrätten. Det innebär att kommissionens inflytande kan bli betydande, eftersom parterna förhandlar under dess överinseende.

Om den sociala dialogen skall spela en roll i framtidens EG-arbetsrätt är frågor om demokratisk legitimitet, representativitet och autonomi oundvikliga. Frågan är om EG-domstolen är det bästa stället att avgöra dessa. Europaparlamentet uppmanade i en resolution den 2 juli 1998 arbetsmarknadens parter att antingen själva, eller inom ramen för den sociala dialogen, utarbeta förslag till förhandlingsregler och
-principer. När EG-domstolen griper in är det hög tid.

Brian Bercusson
Översättning och bearbetning KA