EU & arbetsrätt 4 1999
Grundläggande
fackliga rättigheter i fördragen De nordiska fackliga organi- sationerna tycker sig nu ha funnit ett sätt att garantera grundläggande fackliga fri- och rättigheter i fördragen utan risk för att EG-domstolen börjar lägga sig i nationella regler på området. Därmed har svenska LO gett upp sin tvekan. Men det är fel att säga att vi har ändrat uppfattning. Glöm inte att svenska LO var först med att driva kravet på en rätt till fackliga sympatiåtgärder över gränserna. Vi har bara inte hittat den tekniska lösningen förrän nu, säger Erland Olauson på LO, ordförande för den grupp inom Nordens fackliga samorganisation (NFS) som bereder frågan. Det LO, liksom systerorganisationerna i Danmark och Norge, har fruktat har varit att privatpersoner (läs arbetsgivare eller tredje man) skulle få möjlighet att åberopa fördraget för att få prövat om exempelvis en stridsåtgärd är förenlig med EUs regler. Det skulle ge EG-domstolen möjlighet att utveckla något slags genomsnittlig europeisk stridsrätt, säger Olauson. Men när först den Europeiska fackliga samorganisationens (EFS) kongress i somras uttalade att EFS skall arbeta för att grundläggande rättigheter erkänns i fördragen, och därefter Europeiska rådet i Köln beslöt att en europeisk fri- och rättighetsstadga skall utarbetas (se EU & arbetsrätt nr 2/99) insåg de nordiska facken att de borde försöka komma fram till en gemensam handlingsplan. Huvuddragen
i det förslag som nu diskuteras är: Enligt Olauson vann NFS-gruppens uppläggning gehör hos de övriga medlemmarna i EFS juristnätverk Netlex vid ett möte i november. EFS planerar nu en kampanj i medlemsländerna för att den kommande europeiska stadgan om grundläggande rättigheter skall arbetas in i fördraget vid nästa regeringskonferens. Kerstin Ahlberg |
Institutet för social civilrätt | Webbredaktör |