DISKUTABLA FORMULERINGAR I BREV TILL MEDLEMSSTATERNA
Fri rörlighet går före laglig stridsåtgärd?

Franska bönder har i åtskilliga fall handgripligt demonstre- rat mot lågprisimport av jordbruksprodukter från andra EU-länder. I EG-domstolens dom i målet C-265/95, Kommissionen mot Frankrike (REG 1997, s. I-6990), beskrivs hur lastbilar stoppats och hur deras last av bl.a. jordgubbar förstörts. I domen fastslogs att den frans-ka staten hade underlåtit att vidta tillräckliga och lämpliga åtgärder för att inte enskildas och organisationers handlande skulle hindra den fria rörligheten för jordbruksprodukter och att Frankrike sålunda hade brutit mot dåvarande artikel 30 (numer artikel 28) i Romfördraget.

Synbarligen mot bakgrund av domen antog Ministerrådet 1998 en förordning, nr 2679/98, om ”den inre marknadens sätt att fungera i samband med den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna”. Förordningen brukar kallas Montiförordningen (efter den ansvarige kommissionären), ibland ”jordgubbsförordningen”. I förordningen (nedan kallad MontiF), som gäller alla varor, åläggs medlemsstaterna att vidta alla nödvändiga och proportionerliga åtgärder för att tillse att den fria rörligheten för varor inte hindras fysiskt eller på annat sätt. Varje medlemsstat skall omedelbart informera kommissionen om existerande eller befarade hinder för den fria rörligheten. Det sägs emellertid också i artikel 2 att förordningen inte får tolkas som att den på något sätt inverkar på utövandet av ”de grundläggande rättigheter, inklusive strejkrätt eller frihet att strejka, så som de erkänns i medlemsstaterna” (se EU & arbetsrätt nr 2/98).

En EG-förordning är direkt tilllämplig i varje medlemsstat. Någon motsvarande nationell lagstiftning skall inte införas. I Sverige har sålunda endast kompletterande bestämmelser utfärdats genom SFS 1999:762. De föreskriver dels att det är Kommerskollegium som skall svara för den informationsverksamhet som förordningen kräver, dels att polisen, tullen och kustbevakningen skall underrätta Kommerskollegium om sådana hinder som förordningen avser och om de åtgärder som vidtas för att undanröja hindren.

MontiF kom i blickpunkten då Internationella Transportarbetarfederationen (ITF) till den 5 oktober i år utlyste en internationell aktionsdag under parollen ”Fatigue kills” med krav på effektiv lagstiftning om maximiarbetstid för yrkeschaufförer. Detta föranledde EU-kommissionens direktorat för den inre marknaden att den 4 oktober faxa brev till medlemsstaternas regeringar med begäran om information om de hinder för godstransporter som aktionen antogs kunna föranleda samt om vilka åtgärder enligt MontiF som regeringarna vidtagit eller planerade.

Innehållet i brevet har kritiserats av arbetstagarsidan, och onekligen var formuleringarna i ett par avseenden mindre lämpliga. Det förutsattes att hinder sannolikt skulle uppkomma på adressatens territorium, trots att aktionen i bl.a. Sverige inskränkte sig till att information lämnades i fredliga former, utan att godstrans-porter hind-rades. I den delen kan man kanske ursäkta formuleringarna i kommissionens brev med att detta ansetts böra ges samma utformning till samtliga stater samt att man nog, mot bakgrund av tidigare erfarenheter, kunde befara otillåtna aktioner i vissa stater. Det visade sig också att kampanjen ledde till svåra trafikstörningar på flera håll, bl.a. i Strasbourg (nära tyska gränsen) och vid fransk-spanska gränsen. I flera timmar tycks fysiska blockader ha medfört stopp i vägtrafiken. I Sverige skulle även kortvariga sådana block-ader vara straffbara enligt vägtrafiklagstiftningen och därför otillåtna som fackliga stridsåtgärder. Rimligen är rättsläget detsamma i flertalet andra länder.

Kommissionen vitsordade i brevet att planerade protestaktioner kunde vara tillåtna enligt MontiF såsom grundläggande rättigheter. Likväl tillade den: ”Aktioner som förväntas orsaka svåra störningar av den fria varurörligheten måste dock undvikas”. Här förutsatte tydligen kommissionen att en regering kan ha skyldighet att ingripa, även om den fackliga aktion som föranlett störningen är laglig enligt nationell rätt. Anmärkningsvärt nog kommenterade utrikesdepartementet i sitt svar på den svenska regeringens vägnar inte det citerade påståendet, och man kan undra om det departement som har ansvar för sakfrågan, alltså näringsdepartementet, skulle ha låtit påståendet passera utan kommentar. För en tolkning enligt kommissionens påstående finns inte något uttryckligt stöd i MontiF, om man inte skall uppfatta artikel 2 så att den gör undantag endast för sådana grundläggande rättigheter som erkänts samfällt i alla medlemsstaterna.

Vill man tolka brevet i denna del välvilligt, kan dock sägas att det i-bland finns visst tolkningsutrymme då man skall fastställa om en stridsåtgärd är laglig eller inte. Som il-lust-ration kan nämnas vad som förekom i Norge den 5 oktober. Där strejkade trafikpersonal i flera städer i två timmar (under icke rusningstid) till stöd för ITF:s krav. En strejk med sådant fackligt-politiskt syfte är laglig i Norge om den är helt kortvarig. Men om en strejk av det slaget pågår en hel dag, blir frågan om lagligheten diskutabel. Och hade i Sverige som ett led i kampanjen exempelvis en dagslång arbetsnedläggelse drabbat utrikes godstrafik, hade nog aktionen i kollektivavtalsreglerade förhållanden varit olovlig på grund av dess längd. Därmed hade staten varit skyldig att genast ingripa enligt MontiF, särskilt givetvis om nedläggelsen varit omfattande, t.ex. så att den lamslagit all färjetrafik med Danmark och kontinenten. Att staten har en plikt att genast agera i ett dylikt läge är en rättslig nyhet.

Beträffande läget under avtalslöst tillstånd, då en strejk skulle kunna hårt drabba utrikes godstrafik, skall här endast nämnas att begreppet samhällsfarlighet – som kan ge grund för tvångslagstiftning i det enskilda fallet – till följd av MontiF kan ha fått ett ändrat innehåll som innefattar gemenskapsrättsliga aspekter.

Tore Sigeman