Generaladvokat:
Fel neka kvinna tjänst på grund av graviditet

Det är direkt könsdiskrimine- ring att inte ge en gravid kvinna anställning med hänvisning till att hon inte omedelbart kommer att kunna utföra de arbetsuppgifter som tjänsten kräver, skriver generaladvokaten Saggio i ett förslag till dom. Käranden i målet, Silke-Karin Mahlburg, hade en tidsbegränsad anställning. Hon sökte två lediga tillsvidareanställningar, men fick avslag på grund av att hon var gravid och att Mutterschutzgesetz (en lag till skydd för gravida kvinnor) förbjöd henne att utföra de arbetsuppgifter som tjänsterna krävde under graviditeten.

Detta är andra gången EG-domstolen har att pröva ett fall som rör handlande mot en gravid kvinna på grund av de restriktioner som den tyska Mutterschutzgesetz ställer upp. Det första målet, C-421/92 Habermann-Beltermann, rörde uppsägning av en tillsvidareanställd. EG-domstolen ansåg då att uppsägning av en tillsvidareanställning på grund av en kvinnas graviditet inte kan motiveras med att hon tillfälligt är förhindrad att arbeta på natten på grund av ett lagstadgat förbud som gäller vid graviditet.

Föga överraskande föreslår generaladvokaten ett liknande svar på frågan om Mutterschutzgesetz kan rättfärdiga en vägran att anställa. Men hans analys skiljer sig något från domstolens uppfattning i målet Habermann-Beltermann, då han karakteriserar vägran att anställa Mahlburg som direkt diskriminering. Uppsägningen av Habermann-Beltermann klassades inte så. Generaladvokatens uppfattning är välkommen, eftersom domstolen skapade en viss förvirring genom att inte ge mycket av förklaring till sitt ställningstagande i Habermann- Beltermann. Generaladvokaten återger tydligt den praxis som bör leda till att domstolen klassificerar detta som ett fall av direkt diskriminering.

Han utvecklar också domstolens resonemang när det gäller frågan om artikel 2.3 i direktivet kan rättfärdiga en vägran att anställa eller en uppsägning av en gravid kvinna på grund av sådan nationell skyddslagstiftning som är tillåten enligt artikel 2.3. Domstolen konstaterade bara att det skulle strida mot artikelns skyddsändamål att tillåta detta. Generaladvokaten går längre och hävdar att artikeln tillåter avsteg från likabehandlingsprincipen, d v s åtgärder som grundar sig direkt på kön, bara på två villkor. Det är för det första att åtgärden ger kvinnor bättre skydd och sätter dem i en förmånligare situation än män, och för det andra att denna gynnsamma behandling medför en verklig jämställdhet som annars inte kunde uppnås.

Den här delen av yttrandet är litet besvärande, då det inte är klart hur man skall avgöra om graviditetsrelaterade skyddsåtgärder ger kvinnor bättre skydd än män. Män blir inte gravida, och det är inte självklart vilka andra former av skydd som män skulle kunna få och som skulle ligga till grund för jämförelsen. Men generaladvokatens tillämpning av dessa villkor på det aktuella målet illustrerar vart han vill komma. Han menar att de två villkoren inte är uppfyllda i detta fall, eftersom 1) det sätt som Mutterschutzgesetz tillämpas på inte gynnar kvinnor, utan snarare försvårar för dem att få arbete och 2) resultatet inte är jämställdhet utan diskriminering. Med andra ord får artikel 2.3 i direktivet inte tolkas som om den tillåter någon som helst ofördelaktig behandling av kvinnor, utan snarare som om den tillåter ”positiv” särbehandling. Även om Mutterschutzgesetz är tillåten enligt artikeln får den alltså inte åberopas för att vägra gravida kvinnor anställning.

Lynn Roseberry

Mål nr C-207/98 Silke-Karin Mahlburg mot Land Mecklenburg-Vorpommern, yttrande av generaladvokaten Antonio Saggio den 7 oktober 1999