EU & arbetsrätt 2 2006
Överraskande uttalanden om negativ föreningsfrihet i dom om kollektivavtals verkan vid företagsövergång
Företagsöverlåtelsedirektivet skyddar enbart arbetstagarnas rättigheter enligt det kollektivavtal som gällde vid tidpunkten för överlåtelsen, men inte de rättigheter som följer av senare kollektivavtal även om arbetstagarnas anställningsavtal skulle hänvisa till dessa. Det slår EG-domstolen fast i ett mål som hänskjutits dit av en tysk arbetsdomstol och som handlar om vad en arbetstagare kan kräva då ett företag överlåts av en organiserad arbetsgivare till en arbetsgivare som inte är bunden av kollektivavtal. Lite överraskande kom domstolen också in på den negativa föreningsfriheten enligt artikel 11 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Enligt tysk rätt är ett kollektivavtal bindande för arbetsgivaren enbart i förhållande till de arbetstagare som är medlemmar av den avtalsslutande fackliga organisationen. Hans Werhof var anställd av ett bolag som var bundet av det allmänna kollektivavtalet och löneavtalet för arbetare inom stål-, metall- och elindustrin i delstaten Nordrhein-Westfalen. Werhof, som inte är fackligt organiserad, hade ett personligt anställningsavtal enligt vilket den vid varje tidpunkt gällande versionen (jeweils gültigen Fassung) av detta kollektivavtal skulle gälla för anställningen. Denna typ av avtalsbestämmelser är vanliga i Tyskland. Innebörden är att den utanförstående arbetstagarens anställningsvillkor inte är knutna till villkoren i det kollektivavtal som gällde när anställningsavtalet ingicks, utan att de ändras i takt med att kollektivavtalet ändras. Detta uttrycks som att anställningsavtalet tolkas dynamiskt och inte statiskt.
Efter att Hans Werhof anställts övergick den del av bolagets verksamhet där han arbetade till en ny arbetsgivare. Den nya arbetsgivaren var inte medlem i någon kollektivavtalsslutande arbetsgivarorganisation. Efter företagsövergången träffades ett nytt kollektivavtal för metall- och elindustrin i Nordrhein-Westfalen, som bl.a. föreskrev en löneförhöjning. Hans Werhof yrkade vid en tysk arbetsdomstol med stöd av sitt personliga avtal att få del av lönehöjningen.
Enligt fast praxis från den högsta arbetsdomstolen i Tyskland (Bundesarbeitsgericht, BAG) kunde arbetstagaren inte kräva att den nye arbetsgivaren skulle betala lön enligt det nya kollektivavtalet. Den tolkade den aktuella typen av avtalsbestämmelser som ett ”likställighetsavtal” (Gleichstellungsabrede), vars syfte är att åstadkomma en likabehandling av kollektivavtalsbundna och utanförstående arbetstagare. Detta skulle gälla även vid övergång av verksamhet. Och om den nya arbetsgivaren inte är medlem i en arbetsgivarorganisation, kan fackföreningsmedlemmar enligt BAGs praxis bara kräva de förmåner som följer av det kollektivavtal som gällde vid tidpunkten för övergången. Den ovan nämnda tolkningen av ”likställighetsavtalet” betyder alltså att samma rättsföljder gäller för utanförstående arbetstagare. Landesarbeitsgericht Düsseldorf ifrågasatte emellertid om denna praxis är förenlig med företagsöverlåtelsedirektivet (98/50)
EG-domstolen slog fast att BAGs rättspraxis är förenlig med direktivet. Enligt direktivet övergår de rättigheter och skyldigheter som följer av ett kollektivavtal som ett anställningsavtal hänvisar till fullt ut på den nya ägaren, även om denne inte är part i något kollektivavtal. Det framgår dock inte på något sätt av direktivets ordalydelse att gemenskapslagstiftaren skulle ha haft för avsikt att binda förvärvaren vid andra kollektivavtal än det som var tilllämpligt vid tidpunkten för övergången, och därmed tvinga denne att senare ändra arbetsförhållandena. Denna bedömning stämmer dessutom med att direktivet enbart syftar till att skydda de rättigheter och skyldigheter som arbetstagarna hade vid överlåtelsetidpunkten.
Lite överraskande kom EG-domstolen även in på den negativa föreningsfriheten enligt artikel 11 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som även ingår i de grundläggande rättigheter som enligt domstolens fasta rättspraxis skyddas genom gemenskapens rättsordning. Domstolen framför uppfattningen att förvärvarens rätt att inte vara med i en förening skulle ifrågasättas, om den nämnda avtalsklausulen tolkades dynamiskt, dvs. om även framtida kollektivavtal blev tillämpliga i förhållande till en förvärvare som inte är part i ett kollektivavtal.
En pikant vändning är att Bundesarbeitsgericht i en dom den 14 december 2005 (4 AZR 536/04) har förklarat att den avser att ändra sin tolkning av de aktuella klausulerna för anställningsavtal som slutits efter den 31 december 2001. Bakgrunden till denna dom var precis som i Werhof- målet en företagsöverlåtelse från en kollektivavtalsbunden till en utanförstående arbetsgivare. BAG vill nu tolka avtalsklausulen dynamiskt. En öppen fråga i Tyskland är nu om icke-medlemmar ska behandlas annorlunda än fackföreningsmedlemmar, eller om den nya ”dynamiken” ska gälla även för de senare. EG-domstolens dom har redan föranlett reaktioner i den tyska litteraturen. Det ifrågasätts om BAGs nya praxis är förenlig med den negativa föreningsfriheten och om domstolen inte måste begära förhandsbesked från EG-domstolen i denna fråga.
EG-domstolen tycks för närvarande
ha problem med de
svenska översättningarna av
sina domar. I stycke 34 i domen i
Werhof-målet (se ovan) har det lilla
men avgörande ordet ”inte” fallit
bort. Se även EU & arbetsrätt nr
1/2006 sid 7 om ett liknande fel med
ännu större konsekvenser för innehållet.
