EU & arbetsrätt 2 2007
Stridsåtgärder skyddas av EU-rätten men måste vara proportionerliga, skriver generaladvokater
Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är en grundläggande rättighet som skyddas av EU-rätten. Den kan dock begränsas med hänsyn till den fria rörligheten, och fördragsartiklarna om etableringsrätt och fri rörlighet för tjänster kan tillämpas i tvister mellan arbetsgivare och fackföreningar. Så långt var generaladvokaterna Poiares Maduro och Mengozzi eniga när de gav sina förslag till domar i Viking Line- respektive Laval-målet den 23 maj.
Som EU & arbetsrätt tidigare rapporterat (se nr 1/2007 sid 3) har den domstol som handlägger målet mellan Viking Line och Finlands sjömansunion/Internationella transportarbetarefederationen (FSU/ITF) frågat EG-domstolen om fördragets artikel 43 och förordning 4055/86 om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet har så kallad horisontell direkt effekt, d v s om de alls kan åberopas mot privata rättssubjekt som FSU/ITF. På samma sätt kan frågan om artikel 49 i fördraget har horisontell direkt effekt bli avgörande för målet mellan det lettiska Laval un Partneri Ltd och Svenska byggnadsarbetareförbundet (se EU & arbetsrätt nr 4/2006 sid 4). Om svaret blir nekande, vilket både de fackliga organisationerna och Europeiska kommissionen anser att det borde bli, kan Viking Line och Laval komma att förlora målen utan att domstolarna tar ställning till om de stridsåtgärder som facken varslade om/vidtog innebar otilllåtna hinder för etableringsrätten och den fria rörligheten.
Men generaladvokaterna anser alltså att reglerna om etableringsrätt och fri rörlighet har tvingande rättsverkningar också mellan privata subjekt.
Mengozzi visar i Laval-målet förståelse för den svenska arbetsmarknadsmodellen och menar att det är godtagbart att genomföra utstationeringsdirektivet på det sätt som Sverige har gjort, där det är arbetsmarknadsparternas uppgift att se till - ytterst med hot om stridsåtgärder - att utländska företag ger sina arbetstagare lön och andra anställningsvillkor enligt svensk standard. Det spelar ingen roll att utstationeringslagen inte innehåller någon uttrycklig regel om detta, och att facket kan kräva att företagen betalar mer än minimilön. I den här delen går Mengozzis yttrande alltså Laval emot.
Men arbetsgivarsidan kan också notera en framgång. Det hinder för den fria rörligheten som stridsåtgärderna innebär får, enligt Mengozzi, inte vara oproportionerligt, d v s man får inte ta till stridsåtgärder för att driva igenom vilka krav som helst. De måste alltid medföra en verklig fördel för de utstationerade arbetstagarna, och de får inte lägga dubbla bördor på det utländska företaget, så att det måste betala för samma eller i huvudsak jämförbara saker både i hemlandet och i värdstaten. Byggnads krävde att Laval skulle teckna ett fullständigt svenskt kollektivavtal, och Mengozzi ifrågasätter flera av de villkor som Byggnadsavtalet innehåller. Det slutliga avgörandet vill han dock överlåta till Arbetsdomstolen.
Enligt Mengozzi är alltså det avgörande för om en stridsåtgärd är proportionerlig vilket syfte den har. Själva stridsåtgärdens omfattning eller karaktär tycks inte ha någon betydelse för honom. Generaladvokaten Poiares Maduro menar i målet mellan Viking Line och FSU/ITF däremot att både syftet med stridsåtgärden och dess omfattning avgör om den är förenlig med gemenskapsrätten eller ej.
Poiares Maduro kommenterar överhuvudtaget inte vare sig parternas, medlemsstaternas eller kommissionens yttranden. Hans resonemang är påfallande teoretiska och det blir inte alltid klart hur han ser på de situationer som målet faktiskt handlar om. Å ena sidan säger han att det i princip inte finns något förbud mot att vidta stridsåtgärder för att skydda anställningar och anställningsvillkor för arbetstagarna vid ett företag som avser att flytta till en annan medlemsstat. Å andra sidan får omlokaliseringar mellan medlemsstater inte behandlas mindre förmånligt än omlokaliseringar inom en stat. Frågan här är väl om det finns något att jämföra med. Hur ofta har arbetstagare anledning att strejka på grund av omlokaliseringar inom ett land där rikstäckande kollektivavtal är praxis? Vidare säger han att dessa stridsåtgärder inte får förväxlas med stridsåtgärder som vidtas för att hindra ett företag som redan har flyttat till ett annat land från att tillhandahålla sina tjänster. Här syftar han möjligen på det faktum att FSU krävde att besättningen på Rosella skulle anställas på finska villkor, ifall rederiet trots allt beslöt att flagga ut fartyget.
Poiares Maduro skiljer mellan dessa stridsåtgärder och sådana som syftar till att förbättra anställningsvillkoren för sjöfolk i hela EU. Naturligtvis, skriver han, får FSU och ITF använda samordnade stridsåtgärder för att förbättra villkoren för sjöfartsanställda i hela gemenskapen. Samordnade stridsåtgärder kan dock lätt missbrukas på ett diskriminerande sätt om de anslutna fackföreningarna är skyldiga att stödja varandras stridsåtgärder, menar han. Det skulle nämligen göra det möjligt att skydda vissa nationella organisationers förhandlingsstyrka på bekostnad av andra fackföreningars intressen, och att dela upp arbetsmarknaden i strid med bestämmelserna om fri rörlighet. Det är alltså på detta sätt som även en stridsåtgärds omfattning skulle kunna innebära att den blir ett oproportionerligt hinder. Därför borde varje organisation ha möjlighet att välja om de vill delta eller ej, anser Poiares Maduro.
Det brukar sägas att EG-domstolen för det mesta följer generaladvokatens förslag till dom. I dessa två mål är dock inget givet.
