EU & arbetsrätt 1 2009
SLUTROND (?) I LAVAL-MÅLET:
Ska facken betala skadestånd fast de följde entydig svensk lag?
Ska en fackförening som följer en entydig svensk lag bli skadeståndsskyldig enligt EU-rätten? Det är den fråga som den svenska Arbetsdomstolen har att ta ställning till när den nu slutligen ska döma mellan det lettiska företaget Laval och de två fackförbund som blockerade ett skolbygge för att få till stånd ett svenskt kollektivavtal. Huvudförhandling hölls i början av april och parterna går nu och väntar på AD:s besked.
Att stridsåtgärderna stred mot EG-fördragets artikel 49 om fri rörlighet för tjänster råder det inte längre någon tvist om. Frågan nu är vilka konsekvenser detta ska få. Det finns ingen regel i fördraget som talar om vilka sanktioner som ska gälla vid överträdelser av artikeln. Därför får de nationella domstolarna tillämpa sitt eget lands rätt när någon, som i Laval-målet, kräver skadestånd. Villkoret är dock dels att dessa regler inte gör det orimligt svårt för den skadelidande att ta tillvara sina rättigheter ("effektivitetsprincipen"), dels att inte de här kraven behandlas mindre förmånligt än krav som grundas på nationell rätt ("likvärdighetsprincipen").
Laval kräver sammanlagt nära 2,8 miljoner i skadestånd. Av dem är 1 350 000 kr s.k. allmänt skadestånd för brott mot fredsplikten, medan 1 420 000 kr avser ekonomiskt skadestånd för utebliven vinst.
Den fackliga sidan invänder att den inte ska betala något skadestånd alls. Byggnads och Elektrikerförbundet har följt en uttrycklig regel i
medbestämmandelagen och handlat exakt så som den svenska lagstiftaren har förutsatt. Då kan det, enligt de båda förbunden, inte bli tal om något allmänt skadestånd för brott mot MBL. Det ekonomiska skadeståndet i sin tur gäller ersättning för s.k. ren förmögenhetsskada, och enligt 2 kap. 2 § i den svenska
skadeståndslagen ersätts sådan skada i utomobligatoriska förhållanden enbart om skadan har vållats genom brott, resonerar de.
Båda sidor åberopar utlåtanden av olika experter till stöd för sin sak. Och på en punkt är experterna ense: skadeståndslagen utesluter inte att ren förmögenhetsskada ersätts även om skadan inte har vållats genom brott. Däremot är de oeniga om huruvida Byggnads och Elektrikerförbundets överträdelse av EU-rätten var ursäktlig, eller om den var så klar att de är skadeståndsskyldiga.
Den fackliga sidan har anlitat Torbjörn Andersson, professor i processrätt och Jean Monnet-professor i EG-rätt. Andersson konstaterar att det finns en hel del praxis från EG-domstolen som rör statens skadeståndsansvar mot enskilda vid brott mot fördraget, men mycket lite som rör krav på skadestånd mellan privata rättssubjekt som i Laval-målet. Och det är svårt att säga i vilken mån praxis om det förstnämnda ? t.ex. kravet på att överträdelsen ska vara "tillräckligt klar" för att staten ska vara skadeståndsskyldig ? ska influera bedömningen av skadeståndsansvaret mellan enskilda. Men, menar Andersson, det är högst sannolikt att ett sådant krav ska gälla också när enskilda överträder artikel 49; varför skulle ett enskilt subjekt som träffas av en artikel som är adresserad till medlemsstaterna hamna i ett sämre läge än medlemsstaten?
Andersson understryker dock att det är mycket osäkert vad EU-rätten kräver. Det är inte ens givet att Laval måste ha en möjlighet att begära skadestånd av de fackliga organisationerna. Klart är bara att det måste finnas någon form av effektiv sanktion.
Men om AD skulle anse att EG-rätten kräver att det finns en rätt till skadestånd, ska svenska skadeståndsregler tillämpas med beaktande av de EG-rättsliga effektivitets- och likvärdighetsprinciperna. Att det då finns utrymme för att tillämpa reglerna om culpa, dvs. att facken är skadeståndsskyldiga bara om de varit oaktsamma, råder det enligt Andersson ingen tvekan om. Och för att avgöra om de var oaktsamma när de blockerade Lavals arbete frågar han sig om överträdelsen av artikel 49 var tillräckligt klar. Här gav svensk rätt otvetydigt besked om att blockaden var tillåten, samtidigt som det var oklart om den skulle stå i strid med EG-rätten och om dessa regler var bindande för fackföreningarna. Då kan det knappast strida mot effektivitetsprincipen att anse överträdelsen ursäktlig, blir Torbjörn Anderssons slutsats.
Till rakt motsatt resultat kommer Jörgen Hettne, doktor i europeisk integrationsrätt, som skrivit ett expertutlåtande åt Laval. För det första är det, enligt Hettne, ingen tvekan om att Laval måste ha möjlighet att kräva ersättning för de skador som blockaden orsakade.
För det andra menar han att överträdelsen var tillräckligt klar för att de fackliga organisationerna ska vara skadeståndsskyldiga. EG-domstolen slog ju fast att artikel 49 har direkt effekt mellan enskilda, vilket per definition innebär att den är klar, tydlig och ovillkorlig. Därmed är utrymmet för att anse en eventuell rättsvillfarelse ursäktlig högst begränsat, resonerar han. Att rättsläget inte var kristallklart är inte skäl nog. Inte heller kan svenska lagförarbeten åberopas som ursäkt för överträdelsen.
Hettne menar att det stod klart redan när stridsåtgärderna vidtogs att grundläggande rättigheter måste utövas i överensstämmelse med proportionalitetsprincipen och att de krav som ställs på utländska tjänsteutövare måste vara tydliga och förutsebara. Det var inte heller överraskande att lex Britannia inte kan tillämpas på företag med säte inom EU/EES. Allt detta borde de fackliga organisationerna ha tagit hänsyn till, enligt Hettne.
Enligt Jörgen Hettne skulle även en jämkning av skadeståndet vara oacceptabel ur ett gemenskapsrättsligt perspektiv.
Som en sista utväg har båda parter begärt att AD ska inhämta ett nytt förhandsavgörande från EG-domstolen hellre än att bifalla motpartens talan.
