EU & arbetsrätt 3/4 2007


 

Oenig Arbetsdomstol avgjorde Laval-målet med omstridd tolkning av EU-rätten

Med fyra röster mot tre avgjorde den svenska Arbetsdomstolen slutligt det omtalade Laval-målet och dömde facken att betala 550 000 kr i skadestånd för att ha vidtagit olovliga stridsåtgärder vid ett skolbygge i Vaxholm 2004. Vad som återstod för AD att ta ställning till sedan EU-domstolen slagit fast att stridsåtgärderna stred mot EU-rätten, var framför allt skadeståndsfrågan (se EU & arbetsrätt nr 1/2009 sid 1).

AD prövade Lavals skadeståndsyrkande utifrån två skilda rättsliga grunder: för det första om bolaget hade rätt till ersättning för de skador som det drabbats av genom att facken vidtagit stridsåtgärder i strid mot EU-rätten, och för det andra om stridsåtgärderna stred mot MBL så att facken är skadeståndsskyldiga enligt den lagen.

Skadestånd för överträdelse av EU-rätten? AD konstaterar att det inte fi nns några inhemska regler som ger bolaget en rätt till skadestånd för fördragsstridiga stridsåtgärder. En sådan skadeståndsskyldighet måste därför ytterst grunda sig på EU-rätten.

Domstolen framhåller att staten kan bli skadeståndsskyldig mot enskilda för överträdelser av EU-rättsliga regler. Vidare pekar AD på att ett skadeståndsansvar på EG-rättslig grund kan gälla även mellan enskilda, förutsatt den EU-regel som överträtts har s.k. direkt horisontell effekt. AD hänvisar här till två domar från EU-domstolen som rör konkurrensrätt och en dom om fri rörlighet för arbetstagare. Därmed är det enligt AD ”klarlagt att det finns en allmän rättsprincip inom EG-rätten om att skadestånd ska kunna utgå även mellan enskAD erinrar sedan om att artikel 49 EG (numera artikel 56 EUF) är direkt tillämplig på privata sammanslutningar som ägnar sig åt normerande verksamhet. Det kan därför ”synas märkligt att göra skillnad mellan skadeståndsfall beroende på om det överträdande subjektet är en del av staten eller råkar vara fristående från staten”. AD:s slutsats blir att fackets skadeståndsskyldighet ska prövas enligt samma kriterier som gäller för att staten ska bli skadeståndsskyldig, nämligen:

  • den regel som överträtts är avsedd att skapa rättigheter för enskilda,

  • överträdelsen är tillräckligt klar och

  • det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och skadan.

AD fann att dessa kriterier var uppfyllda i Laval-målet. Nu utgör dessa inte en uttömmande reglering av skadeståndsfrågorna. Medlemsstaterna ska själva fastställa de närmare kriterier som gör det möjligt att bestämma skadeståndets storlek. AD frågade sig därför vilka svenska skadeståndsregler som kan fylla ut de EG-rättsliga, och fann att MBL:s regler skulle tillämpas analogt.

Skadestånd för brott mot MBL?
 Enligt 42 § första stycket MBL får en fackförening inte vidta stridsåtgärder i syfte att undantränga eller ersätta kollektivavtal som arbetsgivaren redan är bunden av, den s.k. Britanniaprincipen. Enligt paragrafens tredje stycke, den s.k. lex Britannia, gäller Britanniaprincipen dock inte i en sådan situation som i Laval-målet.

I sitt förhandsavgörande (C-341/05) slog EU-domstolen emellertid fast att lex Britannia är oförenlig med EU-rätten, vilket innebar att AD inte kunde tillämpa den. Den naturliga konsekvensen är då att stridsåtgärderna ska bedömas enligt Britanniaprincipen, ansåg AD. Därmed stred de mot MBL och MBL:s skadeståndsregler blev direkt tillämpliga.

Vid stridsåtgärder som är olovliga enligt MBL kan såväl ekonomiskt som allmänt skadestånd utgå. AD avslog dock yrkandet om ekonomiskt skadestånd. Visserligen stod det klart att Laval drabbats av ekonomisk skada, men bolaget kunde inte visa hur stor skadan var. Däremot dömde domstolen ut allmänt skadestånd med sammanlagt 550 000 kr. Den beaktade då att stridsåtgärderna utgjorde klara överträdelser av EU-rätten och att de pågått länge. Något skäl att sätta ned det allmänna skadeståndet såg AD inte. Visserligen blev rättsläget, enlig AD, inte klarlagt förrän genom EG-domstolens dom, men de fackliga organisationerna borde ändå ha övervägt om stridsåtgärderna var förenliga med EU-rätten.

Skiljaktiga meningar
 Tre av domstolens sju ledamöter var skiljaktiga. De höll med om att stridåtgärderna stred mot MBL och att MBL:s skadeståndsregler skulle tillämpas. Däremot var de oeniga med majoriteten om vad EU-rätten kräver i fråga om skadeståndsskyldighet mellan enskilda.

Vice ordföranden Sören Öman, med vilken Lennart Olovsson förenade sig, anförde att om EU-rätten kräver att enskilda har en skadeståndsskyldighet i ett fall som detta, kan detta krav inte innebära mera än vad som följer av MBL:s skadeståndsregler. Något allmänt skadestånd ska då inte dömas ut eftersom rättsläget klarlagts först genom EU-domstolens dom, menade Öman.

Ledamoten Kurt Eriksson var högst tveksam till om EU-rätten kräver att MBL:s bestämmelser om allmänt skadestånd ska tillämpas analogt för brott mot artikel 49 EG och stannade för att det inte var så. Han menade därför att det allmänna skadeståndet skulle sättas ned med en tredjedel.

Kommentar
 För egen del är jag inte så överraskad av att MBL:s skadeståndsregler ska tillämpas på stridåtgärderna då de stred mot Britanniaprincipen. Mer förvånande är att majoriteten så tveklöst slår fast att principen om statens skadeståndsansvar för överträdelser av EU-rätten ska tillämpas fullt ut på fackföreningar som vidtar stridsåtgärder vilka är förenliga med nationell rätt men som strider mot fördraget. Ställningstagandet kan bli betydelsefullt, särskilt som AD sätter kravet på vad som är en klar överträdelse av EU-rätten påtagligt lågt.

Att denna tolkning inte var uppenbar för alla visas av att två av de tre ämbetsmannaledamöterna inte var beredda att skriva under på detta. Det är överraskande att domstolens majoritet valde att ge sig i kast med att tolka en oklar och kontroversiell del av EU-rätten utan att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen, när AD kunde ha utdömt skadestånd – på samma nivå – med tillämpning av inhemsk rätt.


Arbetslivsinstitutet Eu & arbetsrätt

Institutet för social civilrätt | Webbredaktör