EU & arbetsrätt 1 2010

Finska facket vann mot Fujitsu
Uppsagda får elva månaders lön var

Det nederländska moderbolaget fattade i realiteten beslutet att lägga ned produktionen och produktutvecklingen i sitt finska dotterbolag innan samarbetsförhandlingarna med facket i dotterbolaget hade inletts. Det var finska HD:s slutsats när den efter nio års domstolsprocess slutligen dömde Fujitsu Technology Solutions Oy (tidigare Fujitsu Siemens Computers Oy) att betala 213 arbetstagare och tjänstemän sammanlagt ca 2,5 miljoner euro i skadestånd för brott mot överläggningsskyldigheten enligt samarbetslagen.

Som EU & arbetsrätt tidigare rapporterat (se nr 1/2008 sid 5) väckte elva fackförbund talan mot arbetsgivaren som ombud för knappt hälften av dem som förlorade sina arbeten. Enligt den lag om samarbete inom företag som gällde då (lagen förnyades 2007) hade de anställda rätt till gottgörelse med högst 20 månadslöner om arbetsgivaren fattade beslut t.ex. om avveckling innan förhandlingar hade ägt rum och de anställda blev uppsagda. Det var just vad som hade skett i detta fall, menade fackförbunden, som pekade på att det strategiska beslut som ledde till nedläggningen fattades av moderbolagets styrelse innan förhandlingar med facken ens hade inletts.

Till skillnad från EU-direktivet om kollektiva uppsägningar (98/59), som anger att förhandlingsskyldighet ska föreligga oavsett om beslutet om uppsägningar härrör från moderbolaget eller dotterbolaget, sade den finska samarbetslagen ingenting om koncerner. När tvisten hade nått Högsta domstolen konstaterade denna följaktligen att det fanns skillnader mellan direktivet och den finska lagen och ställde sex frågar om förhandlingsskyldighetens innehåll och tolkning till EU-domstolen (mål C-44/08).

I sin dom (se EU & arbetsrätt nr 3-4/2009 sid 13) svarade EUdomstolen först och utan närmare resonemang jakande på den omstridda frågan om moderbolagens så kallade strategiska affärsbeslut överhuvudtaget berörs av direktivet, och slog därefter fast att överläggningsskyldighet uppkommer då "det strategiska eller affärsmässiga beslutet antas som tvingar arbetsgivaren att överväga eller planera kollektiva uppsägningar". Vidare bekräftade domstolen att "ett beslut av moderbolaget som får till direkt följd att ett av dotterbolagen tvingas att säga upp anställningsavtalen med arbetstagare som berörs av kollektiva uppsägningar inte kan fattas förrän efter att överläggningsförfarandet vid detta dotterbolag har avslutats". Om detta sker får dotterbolaget i egenskap av arbetsgivare ta konsekvenserna.

Därmed kunde Finlands Högsta domstol godta förbundens talan vad gällde rättsfrågan. Detta förutsatte att den tolkade samarbetslagens begrepp "arbetsgivarens beslut" i ett koncernsammanhang, som lagen enligt sin ordalydelse inte omfattade. HD drog slutsatsen att arbetsgivarens beslut, i linje med direktivet om kollektiva uppsägningar, innefattar också koncernens beslut. Domstolen gjorde en extensiv men inte motstridande tolkning av begreppet, som väl motsvarar de reella omständigheterna i koncernernas beslutsfattande. I hovrätten hade förbunden förlorat sin talan på denna fråga.

I bevisfrågan, dvs. om koncernen hade fattat avvecklingsbeslutet innan överläggningarna med dotterbolagets personalrepresentanter ägde rum, kom HD alltså fram till ett jakande svar men ansåg ändå att lagbrottet hade begåtts av oaktsamhet och inte uppsåtligt. Detta blev utgångspunkten för nivån på skadeståndet, som sänktes ytterligare med hänsyn bl.a. till dotterbolagets olika försök - under överläggningsperioden - att hitta alternativt arbete för personalen. Det sammanlagda skadeståndet motsvarade sex månadslöner för var och en av de 213 arbetstagarna. Med dröjsmålsränta från och med maj 2001 fi ck de ca elva månaders lön var.

Målet illustrerar också det fackliga medlemskapets betydelse. De oorganiserade arbetstagarna hade fört en egen talan, som i tingsrätten och i hovrätten behandlades tillsammans med fackförbundens talan. Efter hovrättens dom nöjde sig dessa icke organiserade - som givetvis bar ansvar för sina egna rättegångskostnader - med domslutet, för att inte riskera att behöva betala både dittillsvarande och eventuellt tillkommande kostnader i högsta instans. HD dömde dotterbolaget att betala alla kostnader i alla instanser, utom för de oorganiserade som ju inte hade gått vidare efter hovrättsdomen.

Jari Hellsten, jur.dr. Finlands Fackförbunds Centralorganisation

KKO 2010:20, dom den 9 mars 2010