EU & arbetsrätt 4 2013


 

Finska kollektivavtal om inhyrning blir fråga för EU-domstolen

Är medlemsstaterna skyldiga att fortlöpande se till att kollektivavtalen i landet inte innehåller några otillåtna begränsningar eller förbud mot att hyra in arbetskraft? Och är de begränsningar som fi nns i kollektivavtalen mellan parterna på den privata sektorn i Finland förenliga med bemanningsdirektivet? Det är frågorna i ett mål som den finska Arbets-domstolen har hänskjutit till EU-domstolen och som är av stort intresse inte bara för Finland.

Mellan centralorganisationerna Finlands Näringsliv (EK) och FFC (finsk förkortning SAK) finns ett ramavtal som begränsar arbetsgivares möjligheter att hyra in arbetstagare. Det får göras bara vid arbetstoppar eller för begränsade arbetsuppgifter som inte kan utföras av företagets egen personal, och det är inte tillåtet att hyra in arbetstagare för den vanliga verksamheten under längre tid.

De här reglerna har tagits in i kollektivavtalen för olika branscher, däribland avtalet mellan Bil- och Transportbranschens Arbetarförbund AKT och arbetsgivarorganisationen Öljytuote. Enligt AKT har ett av Öljytuotes medlemsföretag, Shell Aviation, trots det under flera år använt inhyrd arbetskraft för sin sedvanliga verksamhet och för uppgifter som hade kunnat utföras av dess egen personal. Förbundet har följaktligen väckt talan för kollektivavtalsbrott.

I själva verket rör tvisten Finlands sätt att genomföra EU-direktivet om uthyrning av arbets-tagare från bemanningsföretag (2008/104). Enligt direktivets artikel 4 är det tillåtet att begränsa eller förbjuda inhyrning av arbetskraft bara om det motiveras av allmänintresset, särskilt arbetstagarnas skydd, hälsa och säkerhet i arbetet eller för att garantera arbets-marknadens funktion och förhindra missbruk. Där sägs också att medlemsstaterna senast den 5 december 2011 ska se över vilka begränsningar och förbud som finns, och kontrollera om de är motiverade av allmänintresset.

Enligt Arbetsdomstolens inlaga till EU-domstolen tolkades detta så att man hade en administrativ skyldighet att vid ett enda tillfälle göra en översyn och informera Europeiska kommissionen om resultatet – men inte att det krävdes några ändringar av nationell rätt även om det fanns begränsningar och förbud som inte var motiverade på det sätt som direktivet anger. Man ansåg det inte heller nödvändigt att införa någon regel i den finska lagen som förbjöd sådana.

Den del av översynen som rörde kollektivavtalen fick arbetsmarknadens parter själva ta hand om. Och redan då var de oense om ifall kollektivavtalsreglerna var förenliga med direktivet eller inte. Finlands Näringsliv menade att de inte tjänade något av de syften som direktivet tillåter, medan arbetstagarorganisationerna ansåg att de var fullt legitima. Därför finns de kvar, och nu blir det EU-domstolens sak att pröva både den frågan, och hur långt medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel 4 egentligen sträcker sig. Räcker det att de inventerar begränsningar och förbud en gång för alla, eller måste de fortlöpande se till att inga regler i lagstiftning och kollektivavtal som strider mot direktivet är i kraft eller tillämpas? Arbetsdomstolen undrar också hur den kan avgöra tvisten om det visar sig att kollektivavtalet strider mot direktivet, när det inte finns någon lagregel i finsk rätt att stöda sig på. I klartext: kan artikel 4 tillämpas direkt mellan parterna i ett kollektivavtal?

Målet är minst sagt betydelsefullt även ur svenskt perspektiv. Som EU & arbetsrätt tidigare har rapporterat innehåller inte heller den svenska lagen om uthyrning av arbetstagare någon regel om otillåtna begränsningar och förbud, och arbetsgivarorganisationen Bemannings-företagen klagade till kommissionen över detta redan innan Riksdagen hade hunnit anta propositionen. (se nr 3/2012 s. 2). Den menar också att kollektivavtalen för vissa branscher faktiskt innehåller otillåtna begränsningar. De fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco har gemensamt begärt att regeringen ska yttra sig i målet till stöd för den finska regeringens tolkning av direktivet.


Arbetslivsinstitutet Eu & arbetsrätt

Institutet för social civilrätt | Webbredaktör