EU & arbetsrätt 4 2013
Även Europarådets sociala kommitté kritiserar svenska ingrepp i strejkrätten
Nu har även Europarådets sociala kommitté, som övervakar tillämpningen av den europeiska sociala stadgan, sällat sig till kritikerna av den lagstiftning som antogs efter EU-domstolens dom i Lavalmålet, och konstaterat att Sverige inte uppfyller sina förpliktelser enligt stadgan. Under våren underkände ILO:s expertkommitté delvis samma lagstiftning på den grunden att den stred mot en av ILOs s.k. kärnkonventioner, konvention nr 87 om skydd för föreningsfriheten ( EU & arbetsrätt nr 1/2013 s 4).
Uttalandena från Europeiska sociala kommittén har sin grund i ett kollektivt klagomål från LO och TCO. Kommittén gör bedömningen att §§ 5 a och b i utstationeringslagen och de ändringar som gjordes i filiallagen när tjänstedirektivet genomfördes strider mot stadgans artikel 6.2 som anger att staten är skyldig att främja kollektiva förhandlingar. Med beaktande av de möjligheter att begränsa rättigheterna som medges enligt stadgans artikel G drar kommittén också slutsatsen att de begränsningar av strejkrätten som följer av utstationeringslagen och § 41c i medbestämmandelagen kränker skyddet för strejkrätten enligt artikel 6.4. De svenska skadeståndssanktionerade bestämmelserna innebär helt enkelt en oproportionerlig begränsning av de fackliga organisationernas möjlighet att med stöd av stridsåtgärder förbättra anställnings-villkoren för utstationerade arbetstagare. Därutöver menar kommittén att regleringen, i strid med artikel 19.4, diskriminerar medborgare i andra Europarådsländer i fråga om lön, arbetsvillkor och möjligheten att dra nytta av de fördelar som följer av kollektiva förhandlingar. Kommittén konstaterar att artikeln är tillämplig även under kortare vistelser i landet, dvs. även under de förutsättningar som kännetecknar en utstationering.
Europeiska sociala kommittén tar inte ställning till EU-rätten som sådan men understryker att EU:s regelverk om de ekonomiska friheterna när det genomförs i medlemsstaterna måste tolkas och tillämpas så att det erkänner den grundläggande betydelsen av rätten för fack-föreningarna och deras medlemmar att sträva efter både skydd och förbättring av levnads- och arbetsvillkor för arbetstagare och likabehandling av arbetstagare oavsett nationalitet.
Kommitténs slutsatser är inte juridiskt bindande. Ett kollektivt klagomål avslutas dock i Ministerkommittén som är Europarådets högsta organ. Där får den berörda staten möjlighet att ange vad den gjort eller ska göra för att följa Europeiska sociala kommitténs kritik. Är situationen inte åtgärdad när Ministerkommittén behandlar frågan uppmanas staten normalt att i samband med sin löpande rapportering till Europeiska sociala kommittén beskriva de åtgärder som vidtagits för att göra den nationella situationen förenlig med stadgan. I särskilt allvarliga fall måste staten också hålla Ministerkommittén underrättad om utvecklingen. Det återstår att se vad Ministerkommittén får att ta ställning till i detta fall.
Europeiska sociala kommitténs slutsatser har också i allt större utsträckning fått betydelse i Europadomstolens praxis när denna tolkar sådana artiklar i Europakonventionen för mänskliga rättigheter som har någon motsvarighet i den Europeiska sociala stadgan.
