EU & arbetsrätt 1 2013
ILO-kritik: Laval-domen grav kränkning av föreningsfriheten
Staten bör kompensera facken för skadeståndet
Det innebar en grav kränkning av föreningsfriheten när den svenska Arbetsdomstolen dömde Byggnads och Elektrikerförbundet att betala skadestånd i Laval-målet. Det anser ILO:s expertkommitté som äntligen har sagt sitt med anledning av den svenska regeringens rapportering till ILO år 2010 om tillämpningen av ILO:s konvention nr 87 om föreningsfriheten och organisationsrätten och de synpunkter som LO och TCO bifogade (se EU & arbetsrätt nr 3/2010 s. 2). Även ändringarna i utstationeringslagen anses oförenliga med ILO:s krav.
Frågan om EU-domstolens dom i Laval-målet går att förena med de skyldigheter som medlemsländerna har enligt ILO:s konvention nr 87 har varit omstridd. Expertkommittén understryker att den inte uttalar sig om ifall EU-domstolens tolkning av EU-rätten är riktig. Undersökningen syftar istället till att klargöra om de effekter som domarna i Laval- och Viking Linemålen får på nationell nivå gör att arbetstagare förvägras rättigheter som skyddas av konventionen. Denna bedömning belyser dock även i vilken mån EU-rätten är förenlig med ILO:s regelverk.
Grav kränkning döma ut skadestånd
Expertkommittén klargör att det
strider mot konventionen att ålägga
en fackförening skadeståndsansvar
för en stridsåtgärd som var tillåten
enligt nationell rätt när den vidtogs
och fackföreningen inte rimligen
kunde förutse att den skulle anses
oförenlig med EU-rätten. Det
faktum att Arbetsdomstolen år
2004 hade slagit fast att stridsåtgärderna
var förenliga med svensk
rätt innebär enligt expertkommittén
att fackföreningarna genom
AD:s slutliga dom år 2009 ålades
sanktioner för att ha fullföljt en
legitim stridsåtgärd – något som
utgör en grav kränkning av föreningsfriheten.
Eftersom de redan
har betalat skadeståndet begär
expertkommittén att regeringen ska
försöka fi nna lösningar för hur de
två fackföreningarna ska kompenseras.
Regeringen ställs här inför en
ovanlig situation – kanske finns det
anledning att damma av professor
emeritus Tore Sigemans förslag om
ersättning ex gratia
(av nåd, se
EU
& arbetsrätt nr 3/2010 s. 4).
Utstationeringslagen bör ses över Expertkommittén kritiserar också begränsningen av rätten att vidta stridsåtgärder i utstationeringslagen. Kommittén upprepar vad den sagt redan i det s.k. Balpa-ärendet (se EU & arbetsrätt nr 1/2010 s. 1), nämligen att den aldrig vid bedömningen av vad som kan vara en godtagbar begränsning av strejkrätten har sett något behov av att göra en intresseavvägning med hänsyn till etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster. Mot den bakgrunden ser kommittén med oro på utstationeringslagens begränsningar i rätten att vidta stridsåtgärder även när en fackförening har medlemmar på arbetsplatsen och oavsett om kollektivavtal gäller för arbetstagarna. Expertkommittén menar att även utländska arbetstagare ska ha rätt att representeras av en fackförening som de själva väljer och som kan tillvarata deras intressen, och att denna fackförening ska ha möjlighet att tillvarata sina medlemmars intressen bl. a. med hjälp av stridsåtgärder. Kommittén begär därför att regeringen ska se över ändringarna i utstationeringslagen så att fackföreningar som representerar utstationerade arbetstagare inte begränsas i sina rättigheter enbart på grund av företagets nationalitet.
Här tar expertkommittén fasta på en aspekt som inte direkt behandlades i Laval-målet. De två fackförbunden hade inga medlemmar på arbetsplatsen. Därför är det inte uteslutet att de ändringar som kommittén begär kan vara förenliga med EU-rätten. EU-domstolens intresseavvägning i Laval-målet hade kunnat få ett annat resultat om stridsåtgärden syftat till att få till stånd ett kollektivavtal för de egna medlemmarna. Det faktum att ILO:s expertkommitté nu klarlagt innehållet i konvention nr 87 borde rimligtvis också beaktas av EU-domstolen vid en motsvarande intresseavvägning.
Arbetsgivarna ifrågasätter expertkommittén Detta leder till frågan om vilken betydelse expertkommitténs bedömning har. Som EU & arbetsrätt tidigare uppmärksammat (se nr 3/2012 s. 5 – 6) är arbetstagarsidan och arbetsgivarsidan oeniga om expertkommitténs funktion och om huruvida ILO:s regelverk överhuvudtaget skyddar strejkrätten.
Expertkommitténs 20 ledamöter tillsätts av ILO:s styrelse och har i uppdrag att utifrån sin oberoende och opartiska ställning objektivt bedöma om staternas lagstiftning och praxis är förenlig med ratifi cerade konventioner. För att utföra sitt uppdrag måste den, som kommittén själv påpekar i årets rapport, uttrycka sin syn på konventionernas innebörd. Tolkningarna blir dock bindande enbart när de behandlas så av t.ex. internationella eller nationella domstolar. När det specifikt gäller strejkrätten förklarar kommittén att då den 1959 hade kommit fram till att strejkrätten innefattas i konventionen, blev det sedan nödvändigt att klargöra dess gränser.
Uppfattas som vägledande Expertkommitténs praxis uppfattas som vägledande och åberopas exempelvis av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Kommitténs tolkningsfunktion har också länge godtagits av ILO:s tre parter. Att bara några fall behandlas i den s.k. applikationskommittén, som arbetsgivarna hänvisar till, beror på tidsbrist och är på intet vis avgörande för om expertkommitténs bedömning ska tas på allvar. I det aktuella fallet kan man knappast heller påstå att kommittén har tagit ut svängarna. Den har fokuserat på vad man kan kalla den fackliga föreningsfrihetens kärna.
