EU & arbetsrätt 3 2014
Inte möjligt kräva tysk minimilön när arbetet ska utföras i Polen
Myndigheterna i den tyska delstaten Nordrhein- Westfalen kan inte kräva att en under-leverantör vid offentlig upphandling ska betala tysk minimilön om arbetet helt och hållet ska utföras av arbetstagare i en annan medlemsstat. Det konstaterar EU-domstolen, föga förvånande, i en färsk dom.
År 2007 slog EU-domstolen i målet Rüffert fast att myndigheterna i Niedersachsen inte kunde ställa som villkor att utländska företag skulle betala lön enligt kollektivavtalet för byggbranschen i delstaten till sina utstationerade arbetstagare (se EU & arbetsrätt nr 1/2008 s 1). Det stred, enligt EU-domstolen, mot utstationeringsdirektivet (96/71) eftersom avtalet i delstaten inte var allmängiltigförklarat. Direktivet innebär nämligen, förklarade den, att medlemsstater som har system för allmängiltigförklaring av kollektiv- avtal inte kan ålägga utstationerande arbetsgivare att rätta sig efter andra kollektivavtal än de allmängiltiga.
Niedersachsen och åtta andra delstater som hade likadana lagar om ”kollektivavtals-trohet” (Tariftreue) vid offentlig upphandling blev alltså tvungna att anpassa dem till EU- rätten. Idag fi nns sådana Tariftreuegesetze i fler delstater än då, men med särskilda regler för kontrakt som den tyska utstationeringslagen blir tillämplig på. För kontrakt som däremot inte ska utföras med utstationerade arbetstagare har elva delstater infört en lag- stadgad minimilön som ska tillämpas enkom vid offentliga upphandlingar.
Det mål som EU-domstolen nu har avgjort rör en sådan lagstiftning i delstaten Nordrhein-Westfalen, och skiljer sig från Rüffert-målet på så sätt att arbetet i det aktuella fallet inte ska fullgöras av utstationerade arbetstagare. Tvisten uppstod när staden Dortmund begärde in anbud på digitalisering av handlingar och datakonvertering för sin stads-planering. Enligt förfrågningsunderlaget måste anbudsgivarna åta sig att betala en minimilön på 8,62 euro till sina anställda, och dessutom kräva att även eventuella under-leverantörer gjorde detsamma. En tysk anbudsgivare, Bundesdruckerei, meddelade att om den fick kontraktet skulle arbetet utföras helt och hållet i Polen, av en under-leverantör som var etablerad där. Bundesdruckerei ville därför att staden skulle bekräfta att underleverantören inte behövde betala den tyska minimilönen. Staden svarade att den var tvungen att följa delstatens lag, Bundesdruckerei klagade och så hamnade tvisten i EU-domstolen.
EU-domstolen konstaterar att ett krav på minimiersättning för en underleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat där lönenivåerna är lägre kan vara en inskränkning i den fria rörligheten för tjänster, samtidigt som en sådan åtgärd i princip kan motiveras av målet att skydda arbetstagarna.
I detta fall är inskränkningen dock oproportionerlig i den mån den omfattar en situation där kontraktet fullgörs i en annan medlemsstat än den som den upphandlande myndigheten tillhör, menar EU-domstolen. Genom att föreskriva en minimilön som motsvarar vad som krävs för att säkerställa en skälig ersättning med hänsyn till levnads-omkostnaderna i Tyskland, men som inte har något samband med levnadsomkostnaderna i den stat där arbetet ska utföras, hindrar lagstiftningen underleverantörer etablerade där från att dra nytta av den konkurrensfördel som skillnaden i lönenivåer innebär. Därmed går den längre än vad som är nödvändigt för att skydda arbetstagarna.
