EU & arbetsrätt 4 2014
UTMANANDE FRÅGA FRÅN DANMARKS
HØJESTERET:
Vilken vikt fäster EU-domstolen vid
rättssäkerhetsprincipen?
Vilken vikt fäster EU-domstolen egentligen vid rättssäkerhetsprincipen? Det undrar Danmarks Højesteret som nyligen har begärt förhandsavgörande i en av de många tvister som uppstått i kölvattnet av EU-domstolens dom i Ole Andersen-målet (se EU & arbetsrätt nr 4/2010 s. 2).
2010 slog EU-domstolen i Ole Andersen-domen fast att det var oförenligt med förbudet mot åldersdiskriminering i det allmänna likabehandlingsdirektivet (2000/78) att funktionærlovens § 2a stycke 3 avskär uppsagda tjänstemän med rätt till arbetsgivar-finansierad ålderspension från avgångsvederlag (fratrædelsesgodtgørelse) även om de vill fortsätta yrkesarbeta. Regeln har ännu inte anpassats efter domen, men Beskæftigelses-ministeriet lade i november 2014 fram ett lagförslag om att ändra den. Hädanefter ska tjänstemän som har varit anställda hos samma arbetsgivare i minst 12 år ha rätt till avgångsvederlagoavsett om de har rätt till pension.
Att lagen inte har ändrats tidigare har gett upphov till många tvister om tolkningen av § 2a stycke 3 i ljuset av Ole Andersen-domen. Generaladvokaten tycktes i sitt förslag utgå från att regeln kan tolkas EU-konformt, men detta avvisades av Højesteret i september i ett beslut om att begära ett nytt förhandsavgörande.
Enligt Højesteret finns det i Danmark en ”fast rättspraxis” om tolkningen av paragrafen. I enlighet med Højesterets avgörande 201.914H – som avvisade en EU-konform tolkning av en regel om ersättningssemester vid sjukdom (se EU & arbetsrätt nr 1/2014 s. 4) – är rättsläget därmed så klart att det skulle vara ”contra legem” (mot lagen) att tolka regeln i överenstämmelse med Ole Andersen-domen.. Højesteret har i gengäld låtit bli att tillämpa § 2a stycke 3 i mål som rör offentliga arbetsgivare. Frågan är nu om den också ska bortse från regeln i mål som rör privata arbetsgivare, där direktiv 2000/78 inte har direkt effekt. EU-domstolen har emellertid slagit fast att direktivet enbart konkretiserar en EU-rättslig princip som har direkt effekt i förhållande till privata subjekt, se bland annat domen i målet Kücükdeveci (C-555/07). Det är denna praxis som Højesteret nu ställer frågor om.
Den första frågan är en variant av den som Vestre Landsret ställde i Ole Andersen-målet. Højesteret ber om att få klargjort om (även) den allmänna EU-rättsliga principen om förbud mot åldersdiskriminering är till hinder för ett nationellt rättsläge som det som följer av funktionærlovens § 2a stycke 3. Syftet är att få klarhet i om den allmänna principen har samma tilllämpningsområde som direktivet.
Med den andra frågan uppmanas EU-domstolen att klargöra om den allmänna principen och dess direkta effekt ska vägas mot rättssäkerhetsprincipen och den därmed förbundna principen om skydd för berättigade förväntningar. Som ett led i detta vill Højesteret få veta om danska domstolar kan komma fram till att principen om förbud mot ålders-diskriminering ska vika för rättssäkerhetsprincipen. Højesteret uppmanar dessutom domstolen att uppge om det har betydelse för om en sådan intresseavvägning kan komma på tal att arbetstagaren kan kräva ersättning av staten för att den danska lagstiftningen inte stämmer överens med EU-rätten.
Det framgår av Højesterets beslut att särskilt den andra frågan föranleds av de allvarliga betänkligheter som flera generaladvokater har uttryckt över EU-domstolens praxis och speciellt i målet Dominguez (C-282/10). Det är således en ovanlig begäran om förhands-avgörande i den meningen att Højesteret indirekt ställer frågor om den (bristande) vikt som EU-domstolen fäster vid rättssäkerhetsprincipen.
