EU & arbetsrätt 1 2015
6 – 0 till finska Elektrikerförbundet om minimilöner och lagval
Det blev 6 – 0 till det finska Elektrikerförbundet när EU-domstolen meddelade förhands-avgörande i tvisten om vilken lön ett polskt företag ska betala sina utstationerade arbets-tagare enligt det finska allmänt bindande kollektivavtalet (se EU & arbetsrätt nr 4/2013 s. 2 och 3/2014 s. 2).
Arbetsgivaren hade hävdat att en
rad av de ersättningar som Elektrikerförbundet
menade att de 186
elektrikerna hade rätt till inte var
”minimilön” i
utstationeringsdirektivets
(96/71) mening. I första
hand invände arbetsgivaren dock
att Elektrikerförbundet inte var behörigt
att föra talan för sina polska
medlemmar, eftersom det stred mot
polsk rätt (se artikel
på s. 3).
På alla punkter går EU-domstolens dom arbetsgivaren emot.
När det gäller vad som är ”minimilön” påminner domstolen om att det enligt direktivet är värdstaten som bestämmer denna. Det innebär också att det är värdstaten som avgör på vilket sätt minimilönen beräknas. Det kollektivavtal som målet handlar om innehåller regler om såväl tidlön som ackordslön, och om reglerna bara är bindande och uppfyller kraven på öppenhet, så att de är tillgängliga och klara, kan minimilönen beräknas på båda dessa sätt. Sak samma med en sådan indelning i lönegrupper efter arbetstagarnas kvalifikationer, utbildning och erfarenhet och/eller arbetets art som det finska kollektivavtalet innehåller; bara reglerna är bindande och klara måste det utstationerande företaget följa dem i stället för de bestämmelser som gäller i ursprungslandet.
Även ett dagtraktamente kan ingå i minimilönen om det betalas på lika villkor till dem som utstationeras till Finland från andra länder, som till lokala anställda som utstationeras inom landet.
En annan förmån som är omstridd i målet är den reseersättning som arbetstagarna enligt kollektivavtalet har rätt till. Här understryker domstolen att det inte handlar om en ersättning för kostnader som de faktiskt har haft för själva transporten, utan ett belopp som de har rätt till om den dagliga resan till och från arbetet tar mer än en timme. Därmed är också den en del av minimilönen om de berörda arbetstagarna i det konkreta fallet faktiskt behöver så lång tid för att ta sig mellan bostaden i Finland och arbetsplatsen.
Till sist har de också rätt till en semesterlön som motsvarar minimilönen.
Den finska domstolen hade också frågat om de boendekostnader och de matkuponger som arbetsgivaren hade stått för medan arbetstagarna jobbade i Finland skulle räknas in när man jämför vad de faktiskt hade fått med vad de skulle ha haft enligt kollektivavtalet. Det menade nämligen arbetsgivaren. Men så är det inte, enligt EU-domstolen. Det skulle strida mot direktivets syfte att ta hänsyn till vad arbetsgivaren har betalat för arbetstagarnas boende när man beräknar om de har fått den minimilön som kollektivavtalet slår fast. Och att matkupongerna inte ska räknas in framgår redan av direktivets lydelse, påpekar domstolen.
Bedömningen av om kollektivavtalets regler om tim- respektive ackordslöner och indelningen i löneklasser är bindande och tillräckligt tillgängliga och klara är nu en sak för Satakunta tingsrätt, som också måste pröva om arbetstagarna faktiskt hade längre restid än en timme per dag.
