EU & arbetsrätt 2 2016
EU-domstolen i Ajosmålet: Højesteret kan inte stöda sig på rättssäkerhetsprincipen
Danmarks Højesteret kan inte stödja sig på rättssäkerhetsprincipen för att fortsätta att tillämpa en nationell regel som står i strid med den allmänna EUrättsliga principen om förbud mot åldersdiskriminering. Det förklarar EU-domstolen i sitt avgörande i målet Ajos, där den tillmäter rättssäkerhetsprincipen betydligt lägre vikt än i andra mål.
Som EU & arbetsrätt tidigare rapporterat (nr 4/2014 s. 1) är Ajosmålet är ett av de många mål som har följt i kölvattnet av EU-domstolens dom i målet Ole Andersen (C-499/08). I den slog EU-domstolen fast att direktivet om likabehandling i arbetslivet (2000/78) delvis var till hinder för § 2a stycke 3 i funktionærloven som avskär uppsagda tjänstemän från avgångs-vederlag om de har rätt till ålderspension från arbetsgivaren. Sedan dess har Højesteret låtit bli att tillämpa regeln i tvister som rör offentliga arbetsgivare.
Ajosmålet rör däremot en privat arbetsgivare, och Højesteret bad EU-domstolen att besvara två frågor om den direkta effekten av den allmänna principen om förbud mot åldersdiskrimi-nering. Højesteret hade nämligen konstaterat att regeln i funktionærloven inte kunde tolkas EU-konformt på grund av en klar existerande rättspraxis. Att tolka regeln i överenstämmelse med Ole Andersendomen skulle därmed vara contra legem (mot lagen).
EU-domstolens generaladvokat Bot bortsåg i sitt förslag till avgörande från frågorna och uppmanade i stället EU-domstolen att ålägga Højesteret att tolka den danska lagregeln i enlighet med EU-rätten (se EU & arbetsrätt nr 4/2015 s. 2)
Domstolen följde generaladvokaterns uppfattning och uttalade att ”kravet om en overensstemmende fortolkning omfatter forpligtelsen for de nationale domstole til i givet fald at ændre en fast retspraksis, såfremt denne er baseret på en fortolkning af national ret, som er uforenelig med formålene med et direktiv (jf. i denne retning dom Centrosteel, C-456/98, EU:C:2000:402, præmis 17)”. Den dom som EU-domstolen hänvisade till rörde inte direkt frågan, vilket sannolikt också är orsaken till den lite lösa referensen ”jf. i denne retning”. Enligt domstolen kan Højesteret inte anse sig sakna möjlighet att tolka den aktuella regeln i överensstämmelse med unionsrätten bara för att den själv vid upprepade tillfällen tolkat den på ett sätt som strider mot unionsrätten.
Domstolen förklarade inte hur den – ganska uppseendeväckande – skyldigheten att bortse från en fast nationell praxis stämmer överens med att den nationella domstolen enbart ska använda de tolkningsmetoder som erkänns i landets egen rätt. Domen ger heller ingen förklaring till hur det kan vara förenligt med kompetensfördelningen i EUF-fördragets artikel 267 om förhandsavgörande, att domstolen ger så handfasta instruktioner om tolkningen av nationell rätt.
I förhållande till den fråga som Højesteret rent faktiskt ställde uttalade domstolen att den allmänna EU-rättsliga principen om förbud mot åldersdiskriminering är till hinder för ett nationellt rättsläge som motsvarar det som följer av § 2a stycke 3 i funktionærloven. Enligt EU-domstolen är direktivet om likabehandling i arbetslivet bara det konkreta uttrycket för den allmänna EU-rättsliga principen, och därför sammanfaller principens och direktivens tillämpningsområden. I praktiken får alltså direktivets förbud mot åldersdiskriminering direkt effekt mellan privata rättssubjekt, även om direktiv inte har sådan effekt enligt artikel 288 i EUF-fördraget.
Domstolen uppgav inte någon specifik grund i fördragen vare sig för den allmänna principen eller dess direkta effekt. Den allmänna principen sägs härledas ur olika internationella instrument och medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, vilket leder tankarna till artikel 6.3 i EU-fördraget. När det gäller den direkta effekten hänvisade domstolen bara till nödvändigheten att säkerställa den fulla verkan av principen om förbud mot åldersdiskriminering som den kommer till uttryck i direktiv 2000/78. Domstolen förklarade inte hur denna nödvändighet stämmer överens med att den ”i sin fasta praxis har fastslagit att ett direktiv inte i sig kan medföra skyldigheter för en enskild och således inte som sådant kan åberopas gentemot denne”
Domstolen uttalade dessutom att Højesteret inte kan stödja sig på rättssäkerhetsprincipen för att fortsätta att använda en nationell regel som står i strid med den allmänna principen om förbud mot åldersdiskriminering. Det skulle, enligt domstolen, i praktiken innebära en begränsning i tiden av verkningarna av EU-domstolens tolkning, eftersom den då inte skulle vara tillämplig i den aktuella tvisten. Højesteret kan därför inte göra en avvägning mellan den direkta effekten av den allmänna likabehandlingsprincipen och rättssäkerhetsprincipen, utan ska avstå från att tillämpa den omstridda lagregeln i den mån den är oförenlig med Ole Andersendomen
I domen tillmäter EU-domstolen rättssäkerhetsprincipen – som också är en allmän EU-rättslig princip – betydligt lägre vikt än den har gjort i en lång rad andra mål. Domstolen har till exempel slagit fast att rättssäkerhetsprincipen och den därmed förbundna principen om skydd för berättigade förväntningar kräver att rättsregler är klara och precisa, och att deras tillämpning är förutsebar för medborgarna. Denna princip gäller enligt flera domar särskilt starkt när det är tal om rättsverkningar av ekonomisk art, se t.ex. målet Traum (C-492/13).
Højesteret ska behandla målet i november. Det är en het potatis som den har fått sig serverad med den kontroversiella EU-domen.
Jens Kristiansen
