EU & arbetsrätt 4 2017

Domstolarna borde ha prövat om videoövervakning var befogad

Europadomstolen för mänskliga rättigheter, EMD, fortsätter att komma med ”arbetsrättsligt” intressanta domar, och för andra gången på kort tid har den avgjort ett mål som rör arbetstagares skydd för sitt privatliv på arbetsplatsen (se även EU & arbetsrätt 3/2017 s. 6). Det aktuella fallet gällde två universitetslärare inom den matematiska fakulteten vid universitetet i Montenegro. Fakultetens dekanus beslöt att införa videoövervakning i sju stora föreläsningssalar och utanför dekanus kontor. Syftet var att garantera säkerheten för personer och egendom samt att övervaka undervisningsverksamheten. Insamlade data skulle bevaras under ett års tid och endast dekanus hade tillgång till videomaterialet.

Två av lärarna accepterade dock inte förfarandet som kom att behandlas under Montenegros nationella dataskyddslagstiftning av övervakande myndigheter. Här hade lärarna framgång och efter ett år tvingades fakulteten att upphöra med videoövervakningen.

Härefter väckte lärarna skadeståndstalan mot universitetet för kränkning av deras privatliv med hänvisning till nationell rätt men också med åberopande av artikel 8.2 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter, EKMR. Både underinstans och besvärsinstans förkastade talan med motiveringen att föreläsningssalarna var offentliga utrymmen i offentliga institutioner där lärarna fullgjorde uppdrag av offentlig karaktär, varför frågan om respekten för lärarnas privatliv och dataskydd överhuvudtaget inte kunde aktualiseras.

Ärendet kom därefter till Europadomstolen. Med hänvisning till sin tidigare praxis konstaterade den att föreläsningssalarna är lärarnas arbetsplats. Här ägnar de sig inte endast åt att föreläsa utan de har ett ömsesidigt utbyte med studerandena där de utvecklar sin sociala identitet. Därför blir artikel 8 tillämplig och ärendet kunde prövas som en eventuell kränkning av lärarnas privatliv.

EMD konstaterade att universitetet inte hade visat att det hade förelegat någon fara för personer eller egendom eller att det hade övervägt att använda mindre ingripande åtgärder. Med hänvisning till de övervakande dataskyddsmyndigheternas ställningstaganden och till att de nationella domstolarna aldrig ens hade prövat om det fanns tillräckliga grunder för videoövervakningen enligt EKMR artikel 8.2 kom EMD fram till att artikeln hade kränkts och att staten Montenegro skulle betala 1 000 euro vardera i skadestånd till lärarna samt ersätta deras rättegångskostnader. Två domare ville särskilt hänvisa till betydelsen av lärarnas akademiska frihet i detta fall, medan tre domare (minoriteten) menade att de särskilda omständigheterna i fallet pekade mot att det inte varit fråga om lärarnas privatliv i den mening som åsyftas i artikel 8. Domen avkunnades följaktligen efter omröstning med fyra röster mot tre. 

Niklas Bruun

Case of Antonovic´and Mirkovic´ v. Montenegro (appl. No. 70838/13). Dom den 28 november 2017 (2nd section).