EU & arbetsrätt 1 2019
Svenska Byggnads inte skadeståndsskyldigt för stridsåtgärder i strid med EKMR
Svenska byggnadsarbetareförbundets stridsåtgärder mot byggföretaget HGS innebar visserligen en kränkning av Europakonventionen för mänskliga rättigheter, EKMR, men var ”långt ifrån” så kvalificerat otillbörliga att förbundet är skyldigt att betala skadestånd till företagets ägare. Det slår Svea hovrätt fast i en dom från mars i år.
Det var 2006 som Byggnads inledde en blockad mot HGS och krävde kollektivavtal. Stridsåtgärderna ledde till en tvist i domstol som mer eller mindre oavbrutet har pågått sedan dess och som varit föremål för ett stort antal rättsliga prövningar. Orsaken var att det kollektivavtal som Byggnads ville få till stånd innehöll regler om granskningsavgifter, och att systemet med granskningsavgifter samtidigt var föremål för prövning i Europadomstolen för mänskliga rättigheter. När blockaden hade varat i åtta månader slog denna fast att granskningsavgifter under vissa omständigheter strider mot skyddet för äganderätten enligt artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till EKMR. En månad efter att domen vunnit laga kraft avbröts blockaden. Strax efteråt gick HGS i konkurs. Byggföretagets ägare väckte talan om skadestånd i allmän domstol, inte i Arbetsdomstolen.
I målet har Högsta domstolen genom mellandom (NJA 2015 s. 899) prövat om fackliga organisationer är skadeståndsskyldiga för ren förmögenhetsskada orsakad av stridsåtgärd som strider mot EKMR. I mellandomen slog HD fast att sådana stridsåtgärder kan medföra skadeståndsskyldighet, men att en kränkning av konventionen inte i sig är tillräckligt. Det fordras att handlandet var kvalificerat otillbörligt. HD anger sju skilda faktorer som ska prövas för att avgöra om ett fackförbund ska ersätta ren förmögenhetsskada (se EU & arbetsrätt 4/2015 s. 5).
Tingsrätten förpliktigade Byggnads att utge delar av det yrkade beloppet (se EU & arbetsrätt 4/2017 s. 3). Även hovrätten kom fram till att Byggnads stridsåtgärder stred mot EKMR, men drog en annan slutsats när det gällde skadeståndsfrågan. Skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada förutsätter normalt att ett brott har begåtts. I andra situationer där sådan skadeståndsskyldighet förelegat har det, enligt hovrätten, rört sig om handlande som haft till uppenbart syfte att skada motparten. Hovrätten prövade om stridsåtgärderna kunde ses som kvalificerat otillbörliga och argumenterade då angående de sju faktorer som enligt HD:s mellandom skulle beaktas för att avgöra om ett fackförbund är skadeståndsskyldigt.
Hovrätten inledde med att slå fast att det inte var en kränkning av de mest grundläggande rättigheterna. Kränkningarna i sig kunde inte ”betraktas som särskilt allvarliga”. Stridsåtgärderna som syftade till att få ett kollektivavtal utgjorde även de ett utövande av rättigheter. Det var således fråga om rättigheter som skulle vägas mot varandra.
HD hade i mellandomen slagit fast att det krav på uppsåt som gäller för straffansvar i allmänhet ska gälla också för skadeståndsansvar för kvalificerat otillbörligt handlande. Hovrätten tolkade detta så att skadevållaren ska ha insikt om de omständigheter som gör handlandet kvalificerat otillbörligt. Att det innefattar en rättighetskränkning kan vara en sådan omständighet. I det här fallet menade hovrätten att det kunde ifrågasättas om Byggnads haft ett sådant uppsåt. Anledningen var att rättsläget blev klarlagt först ett år efter att Byggnads inlett stridsåtgärderna.
Hovrätten konstaterade vidare att det rörde sig om en konflikt mellan två parter på arbetsmarknaden. För sådana tvister finns en etablerad regelordning och behovet av ytterligare skadeståndsskyldighet är begränsat. Till det kom att prövningen enligt den etablerade regelordningen är förbehållen Arbetsdomstolen, vilket utgjorde ett starkt skäl mot att utveckla ett parallellt skadeståndsansvar i allmän domstol.
Hovrätten fann vid en sammantagen bedömning att Byggnads handlande ”ligger långt från” sådant som ansetts som kvalificerat otillbörligt. I och med det ogillades också kärandens yrkanden i sin helhet.
Det finns en av avgörande skillnad mellan hovrättens och tingsrättens dom. Skillnaden är att hovrätten faktiskt argumenterar om de sju omständigheter som HD sagt ska prövas för att bestämma om en fackförening är ansvarig för ren förmögenhetsskada orsakad av stridsåtgärder i strid med Europakonventionen. Hovrättens dom framstår i och med det som mer lojal med HD:s prejudikat.
Den svenska lagstiftaren har uttryckligen avstått från att införa skadeståndsansvar mellan enskilda för brott mot Europakonventionen. Skälet är framförallt bristande förutsebarhet (prop. 2017/18:7, s. 24 ff.). Hovrättens dom visar att utrymmet i allmän domstol för att få ersättning för ren förmögensskada för stridsåtgärder som kränker Europakonventionen är ytterst begränsat.
Domen har överklagats och det återstår att se om prövningstillstånd meddelas i HD. För det fall att prövningstillstånd nekas behöver det inte betyda att dessa stridsåtgärders vandring genom de rättsliga instanserna är slut. Ägaren kan vända sig till Europadomstolen alternativt kräva staten på skadestånd. Det återstår att se om detta var slutet, eller om ytterligare kapitel kommer att läggas till denna historia..
Erik Sjödin, universitetslektior
Institutet för social
forskning
