EU & arbetsrätt 1 2019
Ytterligare klargöranden om statsimmunitet i anställningstvister
Schweiz kränkte inte Europakonventionen om mänskliga rättigheter, EKMR, när landets domstolar avvisade talan i en anställningstvist av en arbetstagare på den burundiska FN-representationen i Geneve med hänsyn till Burundis statsimmunitet. Det menar Europadomstolen i Strasbourg i en dom som förtydligar när statsimmuniteten får upprätthållas i arbetsrättsliga mål.
En stat kan under vissa omständigheter avstå från att uppträda som svarande i en domstolstvist i ett annat land genom att åberopa statsimmunitet. I anställningstvister måste statsimmuniteten balanseras mot arbetstagarens rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i EKMR. Statsimmunitet kan därför bara användas i begränsad omfattning vid t.ex. tvister om anställning på ambassader.
Marie-Louise Ndayegamiye- Mporamazina hade arbetat i tolv år för Burundis representation vid FN-högkvarteret i Geneve när arbetsgivaren valde att inte förnya hennes tidsbegränsade anställning. Hon väckte talan mot Burundi i en schweizisk arbetsdomstol eftersom hon ansåg att det var en olaglig uppsägning. Burundi åberopade statsimmunitet och menade att den schweiziska domstolen skulle avvisa arbetstagarens talan. I arbetsdomstolen fick hon rätt, men andrainstansdomstolen menade att Burundi skulle beviljas statsimmunitet. Domen vann laga kraft. Arbetstagaren klagade då hos Europadomstolen i Strasbourg och menade att Schweiz hade kränkt hennes mänskliga rättighet till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i EKMR.
Europadomstolen konstaterar inledningsvis att rätten till en rättvis rättegång måste balanseras mot den folkrättsliga statsimmuniteten. Domstolen noterar vidare att det är länge sedan som stater kunde åtnjuta absolut immunitet i utländska domstolar. Enligt den moderna folkrättsliga principen om statsimmunitet ska en stat beviljas sådan bara för ”statliga höghetshandlingar” (jure imperii), men inte vid rättshandlingar som även andra rättssubjekt än stater kan utföra (jure gestionis). På arbetsrättens område innebär denna gränsdragning att det blir avgörande vilka arbetsuppgifter som en arbetstagare utför. Vilka arbetsuppgifter arbetstagaren utförde var avgörande i domen Naku mot Sverige och Litauen som refererades i EU & arbetsrätt nr 3-4 2016 s. 9. I det målet hade Sverige åberopat statsimmunitet mot litauiska domstolars behörighet i ett mål där en receptionist på den svenska ambassaden menade att hon hade blivit avskedad pga. sitt fackliga engagemang. Eftersom de litauiska domstolarna inte hade tagit hänsyn till receptionistens arbetsuppgifter när de beviljade Sverige statsimmunitet, ansågs Litauen ha kränkt Nakus rätt till en rättvis rättegång .
Enligt Europadomstolen skiljer sig det aktuella fallet från fallet med receptionisten på den svenska ambassaden eftersom Marie-Louise Ndayegamiye-Mporamazina, till skillnad från receptionisten, inte var medborgare i domstolslandet och dessutom bodde i Frankrike så att hon hade en svag anknytning till Schweiz. Tvärtom fanns det en stark anknytning till Burundi eftersom hon var burundier och kunde väcka talan i domstolarna där. I målet försäkrade Burundi dessutom att domstolen i huvudstaden Bujumbura skulle vara behörig och kunna pröva målet. Schweiz ansågs därför inte ha brutit mot artikel 6 i EKMR när den schweiziska domstolen gav Burundi statsimmunitet.
Domen förtydligar förhållandet mellan artikel 6 i EKMR och statsimmuniteten. Faktorer som gör att statsimmuniteten får upprätthållas i arbetsrättsliga fall är – förutom att arbetstagaren utför myndighetsuppgifter eller annat statligt höghetshandlande – också att arbetstagaren är medborgare i samma land som arbetsgivaren och har en svag anknytning till domstolslandet. Helt avgörande synes vidare vara att arbetstagaren måste kunna garanteras en domstolsprövning i utlandsmyndighetens hemland.
Erik Sinander, jur.dr.
Stockholms universitet
