EU & arbetsrätt 1 2020

Ingen resning i mål om företagsövergång
Svenska AD:s dom står fast

Den långdragna tvisten mellan fackförbundet Unionen och Almega och ISS Facility Services AB om beräkning av anställningstid vid verksamhetsövergång har nu kommit till vägs ände i och med att den svenska Högsta domstolen (HD) avslagit Unionens ansökan om resning i målet. Arbetsdomstolens (AD) dom AD 2018 nr 35 (se EU & arbetsrätt nr 2/2018 s. 3) står således fast.

Resning är ett så kallat extraordinärt rättsmedel som innebär att HD kan riva upp en lagakraftvunnen dom. Kraven för att resning ska beviljas är höga: Det krävs att rättstillämpningen uppenbart strider mot lag och utgör en klar misstolkning av lagstiftningen. I sin resningsansökan (se EU & arbetsrätt nr 4/2018 s. 2) hade Unionen anfört att AD tillämpat EU-domstolens förhandsbesked (se EU & arbetsrätt nr 1–2/2017 s. 3) om tolkningen av företagsöverlåtelsedirektivet (2001/23) i strid med dess innebörd, och också förbisett 3 § i anställningsskyddslagen (LAS) om beräkningen av anställningstid. Rättstillämpningen i målet hade alltså varit uppenbart lagstridig, menade Unionen. 

HD slår fast att om det är ”klart och oemotsägligt” att AD vid tillämpning av EU-rätten bedömt den unionsrättsliga rättsfrågan i strid mot hur denna avgjorts av EU-domstolen, så har rättstillämpningen varit uppenbart stridande mot lag. I så fall föreligger grund för resning. Men om ett förhandsavgörande är otydligt och medger flera alternativa tolkningar, så är det inte felaktig rättstillämpning att domstolen väljer en av dessa – förutsatt att den redovisar en ”rimligt adekvat analys av rättsläget”. 

EU-domstolens förhandsbesked i det aktuella målet delade AD; majoriteten och minoriteten gjorde olika tolkningar av det och kom till olika domslut. Majoriteten – som avslog fackets talan – tog fasta på att förhandsbeskedet utgick från vissa faktiska omständigheter vilka enligt majoriteten inte förelåg i målet, och dömde på ett sätt som kan uppfattas stå i strid med EUdomstolens dom.  

När nu resning inte beviljas, innebär det att HD anser att AD:s tolkning av förhandsbeskedet inte klart och oemotsägligt varit i strid med hur rättsfrågan avgjorts av EU-domstolen. Det förefaller som om HD, åtminstone i grova drag, instämmer i AD:s tolkning av detta. 

Det ”saknas grund”, framhåller HD utan motivering, att anse att det skulle vara rättstillämpning uppenbart i strid med lag AD inte tillämpade 3 § LAS. Att HD inte ger några argument för sitt ställningstagande får uppfattas som ett uttryck för den rimliga utgångspunkten att den högsta allmänna domstolen (HD) vill vara återhållsam med kommentarer på ett rättsområde som hör till en specialdomstol (AD). 

Resningsansökningar om AD-domar är ovanliga, och det är ännu ovanligare att de bifalls av HD. Att Unionens ansökan avslagits följer således det etablerade mönstret, men det står nu klart att vid bedömning av om en domstols rättstillämpning är resningsgrundande ska förhandsbesked behandlas på samma sätt som lagstiftning.  

Niklas Selberg, jur.dr.
Lunds universitet

Högsta domstolen, beslut i mål nr Ö 5731-18, den 27 februari 2020