EU & arbetsrätt 1 2021

EUD om gränsen mellan arbetstid och vilotid vid jour utanför arbetsplatsen

Hur två typer av så kallad bakjour – tid då arbetstagare har jour utan att vara skyldiga att stanna kvar på arbetsplatsen – förhåller sig till begreppet arbetstid i EU:s arbetstidsdirektiv (2003/88) har förtydligats i två storkammaravgöranden från EUdomstolen. Målen handlar dels om en tekniker som hade jour i en tjänstebostad på en avlägsen plats, dels om en brandman med kort inställelsetid.

Om bakjour ska klassificeras som arbetstid eller vilotid har inverkan på arbetstagarnas löner. I syfte att få full lön för bakjour väckte arbetstagarna talan vid nationella domstolar, som begärde förhandsavgöranden från EU-domstolen. Fakta i målen är olika, men domarna är i hög grad lika.

Det första målet rörde en tekniker som arbetade på en sändningsstation på en avlägsen bergstopp i Slovenien. Eftersom det inte var möjligt för arbetstagaren att åka hem dagligen hade arbetsgivaren ordnat en bostad åt honom i anslutning till arbetsplatsen. Förutom den ordinarie arbetstiden på tolv timmar hade han också ett sex timmar långt bakjourspass som var avsevärt lägre avlönat. Arbetstagaren ansåg att bakjourstiden skulle anses som arbetstid och avlönas därefter, eftersom det var praktiskt omöjligt för honom att åka hem för att syssla med fritidsaktiviteter, att han bodde vid arbetsplatsen och att han var tvungen att vid behov inställa sig på denna inom en timme.

Det andra målet rörde en brandman i den tyska staden Offenbach am Main, som regelbundet var skyldig att ha bakjour som räddningsledare. Under denna tid var han skyldig att alltid vara anträffbar och medföra arbetskläder och utrustning samt använda tjänstebil med blåljus. Dessutom var arbetstagaren skyldig att besvara anrop från arbetsgivaren och inom 20 minuter ansluta vid olycksplatser. Mannen ansåg att den korta inställelsefristen utgjorde en så betydande begränsning under hans lediga tid att bakjourstiden skulle anses som arbetstid och också avlönas som sådan.

Artikel 2 i arbetstidsdirektivet definierar arbetstid som tid ”då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter” och vilotid som all tid ”som inte är arbetstid”. Frågan i båda målen var om tid då arbetstagaren inte var skyldig att kvarstanna på arbetsplatsen kunde vara arbetstid.

EU-domstolen utgår från att arbetstidsreglerna ska tolkas i ljuset av artikel 31 i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna och att arbetstagarnas rättigheter enligt direktivet därför inte ska tolkas restriktivt.

Tid då arbetstagaren får lämna arbetsplatsen kan vara arbetstid om de ”krav som arbetstagaren är skyldig att iaktta är av sådan art att de objektivt och i väsentlig mån påverkar arbetstagarens möjligheter att under dessa perioder fritt förfoga över den tid under vilken hans eller hennes tjänster inte tas i anspråk och att ägna sig åt sina egna intressen under denna tid” (punkt 37 respektive 38). Det betyder att om kraven på arbetstagaren inte är så långtgående, så är endast tid då denne faktiskt arbetar under bakjouren att anse som arbetstid.

Enligt domstolen ska två kriterier användas samtidigt för att definiera vad som är arbetstid i de situationer då arbetstagaren får lämna arbetsplatsen, nämligen 1) tidsfristen för att återuppta arbetet och 2) den genomsnittliga frekvensen av faktiskt arbete under bakjouren.

Om arbetstagaren har så lång tid på sig för att återuppta arbetet att denne kan planera personliga och sociala aktiviteter är bakjouren inte arbetstid. Om arbetstagaren däremot endast har några minuter på sig är bakjouren arbetstid. Om arbetstagaren under bakjouren ofta måste utföra arbete är hela bakjouren arbetstid – och i än högre grad gäller detta om arbetsinsatserna varar en ansenlig tid.

EU-domstolen överlämnar till de nationella domstolarna att avgöra om de båda arbetstagarnas bakjoursperioder ska anses som arbetstid. I målet om teknikern tillade domstolen att det inte har avgörande betydelse att tjänstebostaden var belägen på en plats som inte lämpade sig för fritidsaktiviteter. I målet om brandmannen til�- lade domstolen att det ska beaktas att arbetstagaren utrustats med ett tjänstefordon med blåljus som snabbar på inställelsen till arbetet.

EU-domstolen påminner om att ramdirektivet 89/391 om arbetsmiljö innebär att tjänstgöring i bakjour inte får användas på ett sådant sätt att psykosociala risker som stress och utbrändhet uppstår.

Domarna bekräftar att arbetstidsfrågor är arbetsmiljöfrågor och att arbetsrättsliga direktiv ska tolkas i ljuset av EU-stadgan. Målen är bara två av flera exempel på att EU:s arbetstidsregler inverkar på lönerna, trots att dessa inte alls reglerar löner (se t.ex. EU & arbetsrätt nr 2/2018 s. 4 och 3/2017 s. 1). I en tid med ökande inslag av hem- och distansarbete och med uppluckring av gränserna mellan arbete och fritid ger domarna välbehövlig, men rätt allmänt hållen, vägledning om i vilka fall bakjour är arbetstid.

Niklas Selberg,
universitetslektor Lunds universitet

C-344/19 DJ mot Radiotelevizija Slovenija, dom den 9 mars 2021

C-580/19 RJ mot Stadt Offenbach am Main, dom den 9 mars 2021