EU & arbetsrätt 3 2022
HISTORIEN UPPREPAR SIG
Krisinstrument får inte påverka rätten att
vidta stridsåtgärder, varnar Europafacket
Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder måste få ett starkare skydd i EU:s ”krisinstrument” för den inre marknaden. De skriver Europeiska Fackliga samorganisationen (EFS) i ett pressmeddelande efter att Europeiska kommissionen lagt fram sitt förslag till Single Market Emergency Instrument (SMEI) den 19 september. Det som oroar EFS är att förslaget också innebär att den så kallade jordgubbsförordningen (även kallad Monti I) från 1998 ska upphävas utan att det uttryckliga skydd för strejkrätten som finns i den har någon motsvarighet i det nya instrumentet.
Historien om jordgubbsförordningen går ända till baka till början av 1990-talet. Under flera år hade franska bönder bedrivit en organiserad kampanj mot import av jordbruksprodukter, bland annat jordgubbar, från andra medlemsländer. Kampanjen tog sig rent fysiska uttryck. Lastbilar som transporterade produkterna hindrades från att komma fram, deras last förstördes och förarna utsattes för våld och hot utan att den franska ordningsmakten ingrep. Europeiska kommissionen väckta då talan mot Frankrike för fördragsbrott och fick medhåll av EU-domstolen. Den slog fast att Frankrike hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt EG-fördraget genom att inte vidta alla nödvändiga och lämpliga åtgärder för att inte enskildas handlande skulle hindra den fria rörligheten för frukt och grönsaker (mål C-265/95).
Strax efteråt lade kommissionären Mario Monti fram ett förslag till förordning ”om den inre marknadens sätt att fungera i samband med den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna”. Förordningen skulle ge medlemsstaterna möjlighet att snabbt ingripa mot åtgärder som hindrade den fria rörligheten för varor. I praktiken innebar förslaget att de också kunde bli tvungna att ingripa mot vissa fackliga stridsåtgärder, t.ex. blockader som hindrar varor från att komma fram (se EU & arbetsrätt nr 4/1997 s. 1). Sedan ministerrådets juridiska avdelning hade konstaterat att EU inte har kompetens att lagstifta om stridsåtgärder (se EU & arbetsrätt nr 2/1998 s. 4) infördes en undantagsregel i förordningen som lyder:
”Artikel 2
Denna förordning får inte tolkas
som att den på något sätt inverkar på utövandet av de grundläggande
rättigheter, inklusive
strejkrätt eller frihet att strejka,
så som de erkänns i medlemsstaterna.
Dessa rättigheter kan
också inbegripa rätt eller frihet
att vidta andra åtgärder som omfattas
av de särskilda systemen
för relationerna mellan parterna
på arbetsmarknaderna i medlemsstaterna.”
Men nu ska alltså den gamla förordningen upphävas för att ersättas av reglerna i Single Market Emergency Instrument. Covid 19-pandemin och Rysslands invasion i Ukraina har visat hur sårbar den inre marknaden och dess logistikkedjor är vid oförutsedda störningar, och hur mycket ekonomin och EU:s invånare förlitar sig på en fungerande inre marknad, förklarar kommissionen. Med förslaget till krisinstrument vill den därför angripa två problem som hänger ihop, nämligen hinder för den fria rörligheten för varor, tjänster och personer, och brist på sådana varor och tjänster som behövs i en kris.
Europafacket skrev i ett brev till kommissionen redan när den höll på att arbeta fram förslaget att det planerade instrumentet borde innehålla en likadan klausul som artikel 2 i jordgubbsförordningen. Kommissionen lyssnade, och när det färdiga förslaget lades fram försäkrade kommissionären för den inre marknaden, Thierry Breton, att det inte på något sätt skulle ingripa i rätten att vidta stridsåtgärder. En skrivning med den innebörden hade därför införts – i ingressen.
Det räcker inte för EFS. – Om kommissionen inte har för avsikt att undergräva rätten att vidta stridsåtgärder borde den inte tveka om att införa en klausul som skyddar strejkrätten i de bindande reglerna, säger Isabelle Schömann på EFS i en kommentar.
Fortsättning följer.
Kerstin Ahlberg
