EU & arbetsrätt 4 2002
– Kommissionen
saboterar parternas strävan mot självständiga relationer
Den 28 november presenterade
Europafacket EFS och de europeiska arbetsgivarorganisationerna UNICE/UEAPME
och CEEP under högtidliga former sitt
första, självständiga arbetsprogram. Europeiska kommissionens
högsta höns höll tal om inledningen på en helt ny
era och födelsen av ”genuine European-level industrial relations”.
Men mindre än två veckor senare stod det klart att kommissionen
likafullt kommer att ta initiativ på ett område som parterna
enats om att sköta själva.
– Sabotage, säger Sverker Rudeberg från
Svenskt Näringsliv.
Alla de avtal som EFS, UNICE/UEAPME och CEEP hittills har slutit (om föräldraledighet,
deltidsarbete, visstidsarbete och distansarbete) har kommit till på
initiativ av kommissionen. Den har inte bara valt ut de ämnen som
organisationerna förhandlat om, genom att dra upp riktlinjer för
vad en kommande europeisk reglering bör gå ut på har
den också indirekt påverkat det innehåll som avtalen
fått. Särskilt arbetsgivarna har ogillat kommissionens pådrivande
roll.
För ett år sedan aviserade så
de tre organisationerna att de tänkte utarbeta ett eget arbetsprogram,
där de själva ringade in vilka frågor som de skulle arbeta
med de närmaste åren – utan inblandning av kommissionen
(se EU & arbetsrätt nr 4/01).
Det är ingen överdrift att säga att förväntningarna
blev stora. Inte minst kommissionen själv lovprisade parternas ambition
att utveckla mer självständiga arbetsmarknadsrelationer och
bedyrade sin respekt för deras autonomi.
Arbetsprogrammet blev klart i november. Några
sensationer innehåller det knappast. EFS har t ex länge föreslagit
att parterna skall utarbeta en förhandlingsordning, en procedur för
hur det skall gå till när man förhandlar och sluter avtal
på europeisk nivå. Av dessa tankar syns inte ett spår
i arbetsprogrammet. Redan på ett tidigt stadium stod det klart att
arbetsgivarna inte ens vill diskutera en sådan förhandlingsordning.
Arbetsprogrammet räknar upp 19 aktiviteter som parterna skall genomföra
under 2003 – 2005. De allra flesta är av typen seminarier, gemensamma
deklarationer och medvetandehöjande kampanjer.
På två punkter talar parterna dock
om att försöka förhandla fram vad som kallas ”frivilliga”
avtal, d v s avtal som de skall genomföra ”i enlighet med de
förfaranden och den praxis som arbetsmarknadens parter och medlemsstaterna
särskilt tillämpar”, som det står i artikel 139 i
EG-fördraget. Det första avtalet skulle röra stress i arbetet
och det andra trakasserier.
Därför blev Sverker Rudeberg på
Svenskt Näringsliv mycket upprörd när han i början
av december fick klart för sig att kommissionen inom kort skulle
samråda med parterna om en eventuell gemenskapsåtgärd
om just stress i arbetet. Ett sådant samråd är det första
steget när kommissionen vill föreslå ett direktiv –
eller i varje fall få parterna att börja förhandla om
en viss fråga (se t ex artikel detta nr av
EU & arbetsrätt). Kommissionen tycktes med andra ord vilja
ta initiativet precis som vanligt.
Rudeberg finner inget annat ord för detta
än ”sabotage”.
– Det finns ju medlemsfederationer inom UNICE som är negativa
till att vi deltar i den sociala dialogen på europeisk nivå.
Det här ger dessa federationer vatten på sin kvarn, säger
han.
Att parterna har ett eget arbetsprogram betyder i och för sig inte
att inte kommissionen skall kunna ta några initiativ de närmaste
tre åren. Det menar varken Sverker Rudeberg eller Bo Rönngren
på LO.
– Det kan ju dyka upp nya saker, och då
måste vi ta ställning till dem. Men vi har förutsatt att
kommissionen i viss utsträckning skall dra sig tillbaka. Inte så
att vi begär att den skall abdikera helt och hållet, men att
den skall vara en smula återhållsam, säger Sverker Rudeberg.
Bo Rönngren påpekar att arbetsprogrammet
bara innehåller åtgärder som organisationerna har kunnat
enas om.
– Kommissionen är givetvis inte förhindrad att ta initiativ
i frågor där parterna har misslyckats eller om det dyker upp
helt nya problem. Men jag utgår från att den skall visa respekt
för parterna, och de frivilliga avtalen måste vårdas
alldeles särskilt, säger Bo Rönngren.
