EU & arbetsrätt 1 2011
Lönebildningen het potatis när EU tar fastare grepp om medlemsländernas ekonomiska politik
Alla medlemsländer kan
komma att få rekommendationer
från EU om hur höga
lönerna kan få bli och på vilken
nivå löneförhandlingarna bör föras,
oavsett om de går med i den nya
Euro plus-pakten eller ej. Det är
följden av beslut som fattades redan
förra året. Nu diskuteras procedurer
som ska sätta hårdare press
på medlemsstaterna att också följa
rekommendationerna. Fackliga
organisationer har reagerat kraftigt
mot att EU ska ha synpunkter på
lönebildningen. Arbetsgivarorganisationen
BusinessEurope däremot
menar att parterna måste erkänna
att det fi nns nödsituationer då
regeringarna måste gripa in.
Enligt
EUF-fördraget ska medlemsstaterna
samordna sin ekonomiska
politik med hjälp av allmänna riktlinjer
som ministerrådet och statsoch
regeringscheferna drar upp. De
är också skyldiga att undvika alltför
stora underskott i de offentliga fi -
nanserna och iaktta budgetdisciplin
enligt kriterier som anges i fördraget.
Om en medlemsstat inte sköter
sig kan ministerrådet rikta rekommendationer
till landets regering.
För euroländer med alltför stora
underskott kan det t.o.m. bli böter.
Finanskrisen har nu lett till slutsatsen
att de här reglerna måste
tillämpas strängare än hittills.
De grundläggande dragen i den
framtida styrningen av medlemsländernas
ekonomiska politik drogs
upp i början av 2010 i den nya
strategin
Europa 2020, som slår fast
vilka mål EU ska nå när det gäller
sysselsättningen, investeringar i
forskning och innovation, klimatoch
energipolitik, utbildning och
fattigdomsbekämpning.
Strax därefter publicerade kommissionen
ett meddelande med mer
konkreta förslag. EU skulle, till
skillnad från nu, inte bara övervaka
budgetunderskott och skuldsättning,
utan också hålla ett öga på
den makroekonomiska utvecklingen
och konkurrenskraften i medlemsländerna.
Dessutom skulle EU
komma med rekommendationer till
medlemsländerna innan de lägger fast sina budgetar och sin ekonomiska
politik, i stället för att, som
nu, utvärdera dem i efterhand. På
så sätt skulle man kunna upptäcka
och förebygga risken för bl.a. makroekonomiska
obalanser. Och det
är här frågan om lönebildningen
kommer in. Enligt kommissionen fi nns det farliga skillnader i konkurrenskraft
och makroekonomiska
obalanser som beror på att resurser
har gått till lågproduktiva verksamheter,
vilket gör det nödvändigt att
korrigera kostnader och löner, genomföra
strukturella reformer och
omfördela arbetskraft och kapital.
Situationen i varje land ska därför
analyseras utifrån ett antal indikatorer,
däribland produktivitet och
arbetskraftskostnad per enhet.
När stats- och regeringscheferna så
i juni antog
allmänna riktlinjer för
den ekonomiska politiken uttrycktes
saken ännu mer konkret (se
EU
& arbetsrätt nr 2/2010 sid 4). Enligt
dessa ska medlemsstaterna ”främja
rätt ramvillkor för löneförhandlingssystemen”
och det är uppenbart
att det är en decentralisering
av lönebildningen som åsyftas. Här
sägs också att en lämplig lönesättning
i den offentliga sektorn är en
viktig signal för att trygga återhållsamhet
med löneökningarna i den
privata sektorn.
De fackliga protesterna började
redan då. De har tilltagit under
förhandlingarna om de förslag till
förordningar om förebyggande och
korrigering av makroekonomiska
obalanser som kommissionen lade
fram i september, och de har inte
minskat efter rapporter om hur
kommissionens tjänstemän på plats
i Grekland har demonstrerat vad
de menar med ”nödvändiga korrigeringar
av kostnader och löner”,
som villkor för EUs och Internationella
valutafondens stödpaket. Det
senare har till och med fått ILO att
reagera (se artikel på nästa sida).
Förordningarna ska enbart
handla om proceduren för övervakningen.
Kommissionen ska årligen
publicera rapporter om hur vart
och ett av medlemsländerna ligger
till i förhållande till olika indikatorer,
och om det verkar fi nnas risk
för obalanser kan ministerrådet
rekommendera medlemsstaten att
vidta förebyggande åtgärder. Om
det redan har uppstått en ”alltför
stor” obalans, ska ministerrådet i
detalj beskriva vad medlemsstaten
bör göra. Medlemsstaten ska då
meddela vilka politiska åtgärder
den planerar. Om kommissionen
och ministerrådet bedömer att
åtgärderna är otillräckliga ska de
uppmana landet att ändra sin plan.
Och så där ska det fortsätta tills de
är nöjda.
Allt detta gäller alltså alla medlemsstater.
Idén är att de ska fås att
rätta in sig i ledet genom politiskt
tryck från övriga regeringar. För
länder som inte har euron som
valuta föreslås inga andra påtryckningsmedel.
Euroländer som
Finland ska däremot ytterst kunna
tvingas att betala böter.
För euroländerna och andra länder
som frivilligt anslutit sig (bl.a.
Danmark) gäller också den s.k.
Euro plus-pakten. Det är inte en lagstiftningsakt utan ett politiskt
dokument där de berörda stats- och
regeringscheferna lovar att vidta
åtgärder för att stärka konkurrenskraften.
Här framhålls åter graden
av centralisering i lönebildningen
och lönerna i den offentliga sektorn,
men man har också lagt till
att ”indexeringsmekanismer” ska
ses över – allt dock med respekt för
arbetsmarknadsparternas autonomi.
Pakten i sig innehåller inga sanktioner
och formellt är den enbart
ett starkare politiskt åtagande att
förverkliga strategin Europa 2020
och de allmänna riktlinjerna för
den ekonomiska politiken.
