EU & arbetsrätt 2 2000


 

Rekordsnabb enighet om direktiv mot rasdiskriminering

Den 6 juni nådde medlemsstaternas arbetsmarknadsministrar politisk enighet om direktivet med förbud mot diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung, och det kan nu antas formellt på vilket ministerrådsmöte som helst de närmaste veckorna. Direktivet har därmed passerat rekordsnabbt genom EUs lagstiftningsapparat – det första förslaget lades fram av kommissionen så sent som i slutet av november 1999 (se EU & arbetsrätt nr 4/99).

Sedan Regionkommittén, Ekonomiska och sociala kommittén och Europaparlamentet yttrat sig lade kommissionen fram ett reviderat förslag den 31 maj (KOM(2000) 328 slutlig). Ändringarna har följande innebörd:

• Man har klargjort att direktivet gäller juridiska personer likaväl som fysiska.

• Definitionen av begreppet diskriminering har ändrats för att stämma bättre med EG-domstolens avgörande i O’Flynn-målet (C-237/94) som gällde diskriminering på grund av nationalitet. Där slog domstolen fast att det inte är nödvändigt att konstatera att en bestämmelse faktiskt påverkar en betydligt större andel migrerande arbetstagare för att den skall vara otillåten, det räcker att den innebär en risk för en sådan verkan. Även anstiftan till diskriminering skall anses vara diskriminering.

Det materiella tillämpningsområdet har vidgats så att det även omfattar oavlönat och frivilligt arbete, praktik, hälsovård och tillgång till bostäder. Dessutom anger texten nu att direktivet gäller både privat och offentlig sektor.

Bestämmelsen om positiv särbehandling har formulerats om för att ansluta närmare till EG-fördragets artikel om positiv särbehandling av personer av underrepresenterat kön.

De förfaranden som människor som anser sig förfördelade skall ha tillgång till kan innefatta medling.

Även icke-statliga organisationer (av Amnestys typ) skall få vara med i den sociala dialogen.

Nationella myndigheter skall särskilt se till att inte särbehandling på grund av nationalitet, religion eller övertygelse är en förklädd form av diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung.

De oberoende organ för att främja likabehandling som medlemsstaterna skall inrätta skall inte bara ta emot och utreda klagomål, utan också bistå dem som utsatts för diskriminering genom att driva deras ärenden.

Medlemsstaternas rapporteringsskyldighet, slutligen, byggs ut jämfört med det ursprungliga förslaget.

Det här direktivet skall alltså inte gälla enbart arbetslivet. Samtidigt med detta föreslog dock kommissionen i november ett direktiv om likabehandling i arbetslivet oberoende av ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Behandlingen av det förslaget har inte alls kommit lika långt.

Kerstin Ahlberg


Arbetslivsinstitutet Eu & arbetsrätt

Institutet för social civilrätt | Webbredaktör