EU & arbetsrätt 4 2002
Samma diagnos, annan behandling
EU & arbetsrätt har bett en tysk och en italiensk rättsvetare anmäla en ny bok om nordisk arbetsrätt.
Jonas Malmberg & Peter Wahlgren (red): Stability and Change in Nordic Labour Law, Scandinavian Studies in Law Volume 43, Stockholm Institute for Scandinavian Law 2002, 415 sid, ISBN 91-85142-57-3
En utländsk anmälare av denna rika och
ytterst intressanta samling arbetsrättsliga essäer kan använda
ett komparativt angreppssätt, och försöka upptäcka
hur långt den nordiska arbetsrättsliga modellen ligger från
hans eget lands. Den metod som används i boken (nationell arbetsrätt
sedd i EU-kontext) och de ämnen som diskuteras erbjuder en fullständig
bild av de nordiska ländernas system. Arbetsrätt och arbetsmarknadsrelationer
analyseras i ljuset av de ekonomiska och sociala förändringarnas
effekter på arbetsrättssystemet som det är uppbyggt av
nationella och övernationella (d v s EU) lagar och av kollektivavtalsförhandlingar.
Italien upplever liksom alla de nordiska länderna samma snabba utveckling
som präglar hela EU: företagskoncentration, tillväxt av
multinationella företag, kapitalets rörlighet, explosion av
nya ekonomiska sektorer (tjänster, teknologi) och omvandling av arbetsmarknader
(invandring, nya kompetenskrav, atypiskt arbete).
Många av bokens observatörer gissar att den nordiska modellen, huvudsakligen rotad i ett starkt kollektivavtalssystem med mycket hög facklig organisationsgrad, har verktyg för att mildra alla socialt negativa följder av industrins sjuka. Analogier och likheter med Italien kan observeras: fragmentering av välfärdsskyddet som uppstår ur själviskt individualistiskt uppträdande, risk för decentralisering av arbetsmarknadsrelationerna till företagsnivå för att finna flexibla lösningar eller för att göra olika regler för olika grupper av arbetstagare. Men om sjukdomsdiagnosen är densamma, är behandlingen annorlunda.
Den nordiska modellen är tillräckligt
flexibel för att reagera och anpassas till förändringar
utan att dess struktur förändras: arbetsfred, länkar mellan
den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken och arbetsrättssystemet,
balans mellan lagstiftning och kollektivavtal, god hantering av förändringar
på arbetsplatsen.
Huvudproblemen i Italien återspeglar dess
ekonomiska struktur och aktuella politiska klimat. Kraftigt varierande
arbetslöshetssiffror (i norr 7 procent i söder 20 – 22
procent) skapar bristande jämvikt och kräver särskilda
sysselsättningsstrategier för att minska klyftan på arbetsmarknaden.
Teknologiska innovationer och informationssamhället riskerar att
fördjupa klyftan, om de koncentreras till de industrialiserade områdena
i norr.
För dem som är inne på arbetsmarknaden är yrkesutbildning och omskolning av arbetskraften centrala frågor i anställningsavtalet, eftersom behov av förändrad kompetens uppstått de senaste årtiondena. Företagen behöver flexibel arbetskraft. Liksom i Norden går arbetstagare över från tillsvidareanställningar till andra modeller: deltidsarbete, egenföretagande, tillfälliga anställningar.
Liksom i Norden angrips begreppet för
underordnat arbete, när tillämpningsområdet för den
traditionella arbetsrätten föreslås utvidgat för
att täcka alla former av atypiskt arbete, inklusive beroende uppdragstagare.
Också en av den italienska arbetsrättens dogmer är under
diskussion, d v s återinsättande av arbetstagare som sägs
upp utan saklig grund, vilket är en sträng lösning jämfört
med den nordiska modellen. Ett annat område är representativiteten
hos de fackliga organisationerna, vilkas anslutningsgrad är lägre
än det nordiska genomsnittet. Dessa båda ämnen representerar
en sann utmaning för italiensk arbetsrätt.
Läs också - Nordisk arbetsrätt framställd för resten av världen
