EU & arbetsrätt 1 2003
Norsk könskvotering underkänd
”EG-domstolen hade dömt annorlunda”
Norge har brutit mot EES-avtalet
genom att öronmärka ett antal akademiska tjänster för
kvinnor. Det blev Efta-domstolens slutsats i målet om den positiva
särbehandlingen vid Oslo universitet (se EU
& arbetsrätt 1/2002). Om Norge hade varit med i EU och EG-domstolen
hade avgjort saken hade utgången sannolikt blivit en annan.
1998 öronmärkte Oslo universitet för första gången 20 postdoc-tjänster för kvinnor. I universitetets jämställdhetsplan för 2000 – 2004 är tio postdoc-tjänster och 12 fasta forskartjänster på samma sätt reserverade för kvinnor. Eftas övervakningsorgan (ESA) mottog i augusti 2000 ett klagomål mot Norge i vilket det hävdades att denna öronmärkning stred mot likabehandlingsdirektivet (76/207 ändrat genom 2002/73), och därmed mot Norges förpliktelser enligt EES-avtalet. I november 2001 fick Norge ett motiverat yttrande där ESA slog fast att saken kunde komma att dras inför Efta-domstolen. Så blev det, och målet avgjordes nyligen. Efta-domstolen slog fast att
”by maintaining in force a rule which permits the reservation of a number of academic posts exclusively for members of the under-represented gender, Norway has failed to fulfil its obligations under Articles 7 and 70 of the EEA Agreement and Articles 2(1), 2(4) and 3(1) of Directive 76/207/EEC of 2 February 1976 on the implementation of the principle of equal treatment for men and women as regards access to employment, vocational training and promotion, and working conditions as referred to in point 18 of Annex XVII to the EEA Agreement;”
EG-domstolen har avgjort en rad mål om positiv
särbehandling: Kommissionen mot Frankrike (312/86),
Kalanke (C-450/93),
Marschall (C-409/95),
Badeck (C-158/97),
Abrahamsson (C-407/98),
Schnorbus (C-79/99)
och Lommers (C-476/99).
I fyra av dem har EG-domstolen underkänt
ordningar för positiv särbehandling, nämligen Kommissionen
mot Frankrike, Kalanke och Abrahamsson. Däremot har positiv särbehandling
godkänts i Marschall, Badeck, Schnorbus och Lommers. Den allmänna
underliggande principen i EG-domstolens praxis om positiv särbehandling
är att proportionalitetsprincipen måste iakttas. Det innebär
att särskilda åtgärder till fördel för det ena
könet skall tjäna ett legitimt syfte, att de skall vara ändamålsenliga
och nödvändiga för att nå detta mål och att
de inte får gå längre än nödvändigt.
Positiv särbehandling är otillåten
om ordningen är mycket generell och oavgränsad eller om den
valda metoden inte står i rimlig proportion till syftet (Abrahamsson).
Utrymmet för att könskvotera utbildningsplatser/-tjänster
är avsevärt (Badeck). Det ena könet kan ges automatisk
företrädesrätt till tjänster och fördelaktiga
anställningsvillkor, t ex barnomsorgsplatser (Schnorbus och Lommers),
men det andra könet får inte avskäras från varje
möjlighet att få en tjänst eller anställningsvillkor
av det aktuella slaget (Kalanke, Marschall, Lommers).
Den norska könskvoteringsordningen var specifik och avgränsad och rörde – till skillnad från situationen i Kalanke, Marschall, Badeck, Schnorbus och Lommers – bara en liten del av forskartjänsterna i Norge. Den avskar därför inte män från den vetenskapliga karriären, och gick enligt min mening inte heller längre än nödvändigt för att uppfylla det eftersträvade målet. Den skulle därför knappast ha blivit underkänd om Norge hade varit medlem i EU och saken skulle ha avgjorts i EG-domstolen.
