EU & arbetsrätt 1 2003
Konventets förslag om EU-stadgan hotar de sociala rättigheternas status
Förslaget till EUs framtidskonvent om
hur unionens
stadga om grundläggande rättigheter skall göras rättsligt
bindande innebär ett direkt angrepp mot de sociala rättigheternas
status. Det sade professor Brian Bercusson då han föreläste
om behandlingen av de sociala frågorna i EUs framtidskonvent vid
Arbetslivsinstitutets öppna seminarium i februari. Bercusson kommenterade
särskilt förslaget att stadgan om de grundläggande rättigheterna
skall inlemmas i det nya fördraget (se EU
& arbetsrätt nr 4/02).
Han välkomnade visserligen förslaget att göra stadgan bindande,
men menade att det föreslagna sättet och de ändringsförslag
som gjorts i själva stadgan inte är acceptabla.
Bercusson konstaterade att den arbetsgrupp som
utarbetat förslagen själv tagit till utgångspunkt att
man inte skall göra några ändringar i stadgans materiella
innehåll, utan att den överenskommelse om innehållet
som man efter svåra förhandlingar lyckades nå i det tidigare
konvent som utarbetade stadgan och bland medlemsstaterna skall bestå.
Men i praktiken har arbetsgruppen inte hållit sig till tekniska
förslag utan kommit med principiella ställningstaganden som
utgör ett direkt angrepp mot de sociala rättigheterna, menade
han. Med tanke på att stadgan innehåller ett flertal viktiga
grundläggande rättigheter för arbetstagare (t ex fri förhandlingsrätt,
rätt att vidta stridsåtgärder, rätt till information
och samråd samt rätt till uppsägningsskydd, semester,
rättvisa och skäliga arbetsförhållanden och arbetsvillkor)
är frågan av stor praktisk betydelse.
Bercussons kritik grundar sig framför allt
på det förslag till tillägg till stadgans artikel 52 som
arbetsgruppen föreslagit och som lyder:
“52.5 De bestämmelser i denna stadga som innehåller principer
kan genomföras genom rättsakter och verkställighetsföreskrifter
som antas av unionens institutioner och organ och genom medlemsstaternas
åtgärder när de tillämpar unionsrätten vid utövandet
av sina respektive befogenheter. De får åberopas inför
domaren endast för tolkningen av sådana åtgärder
och för avgörandet om deras laglighet.”
Bercusson menar att ordalydelsen i detta stadgande utgör ett angrepp på en viktig principiell kompromisslösning som gjordes när stadgan utarbetades, nämligen att man inte skulle särbehandla sociala och ekonomiska rättigheter genom att karaktärisera dem som ”principer” eller programförklaringar till skillnad från medborgerliga och politiska rättigheter, utan att alla typer av rättigheter skulle ha samma status i stadgan. Detta avspeglar sig också i stadgans språkbruk där man konsekvent talar om ”rättigheter”. Den föreslagna nya texten gör däremot skillnad mellan artiklar i stadgan som sägs innehålla enbart principer och som har en svag rättslig effekt och artiklar som innehåller rättigheter, d v s traditionella politiska och medborgerliga rättigheter. I motiven hänvisar arbetsgruppen uttryckligen till sociala bestämmelser som exempel på sådana som är av principiell natur. Detta strider enligt Bercusson direkt mot enskilda bestämmelser i stadgan som uttryckligen till sin ordalydelse konstruerar flera av de sociala rättigheterna som rättigheter och inte som principer. Bercussons slutsats blev att ändringen enbart är ägnad att skapa tolkningssvårigheter och inkonsistens i stadgan, och att man vid den fortsatta beredningen bör hålla fast vid tanken att alla rättigheter har samma status, för att sedan reda ut vilka rättsliga effekter varje enskild rättighet kan få.
Arbetsgruppens förslag har nr CONV
354/02 och finns på
http://european-convention.eu.int
