EU & arbetsrätt 4 2003
Motsättningen mellan positiv och negativ föreningsrätt tema på seminarium om Europarådets sociala stadga
Typiskt att det är arbetsgivarsidan som har drivit ärendet om arbetstagarnas negativa föreningsrätt, sade Dan Holke, vd för LO-TCO Rättsskydd, när Arbetslivsinstitutet den 27 november anordnade ett halvdagsseminarium om den Europeiska sociala stadgan.
Genom att framhålla den negativa föreningsrätten försöker arbetsgivarsidan att försvaga arbetstagarsidan och att bli av med delar av kollektivavtalen, fortsatte Holke som menade att skyddet för den negativa föreningsrätten innebär ingrepp i maktbalansen mellan arbetsmarknadens parter.
Seminariet hölls med anledning av att Europeiska kommittén för sociala rättigheter besökte Sverige. Kommittén är det organ som bedömer om Europarådets medlemsländer fullgör sina åtaganden enligt den Europeiska sociala stadgan. Den hade två syften med sitt besök: Dels att sprida kunskap om stadgan, dels att med regeringen diskutera de 15 artiklar i stadgan som Sverige inte har ratificerat, bland annat bestämmelser om arbetstid och lön.
Seminariet kom mycket att handla just om den negativa föreningsrätten och särskilt om tillåtligheten av organisationsklausuler och granskningsarvoden, eftersom kommittén bara några månader tidigare med anledning av ett klagomål från Svenskt Näringsliv behandlat dessa frågor (se artikeln om Svenskt näringsliv och Arbetslivsinstitutet i detta nr av EU & arbetsrätt och nr 3/2003).
Många inlägg rörde motsättningen mellan den positiva och den negativa föreningsrätten. Professor Niklas Bruun sade att skyddet för den negativa föreningsrätten inte får föranleda att alla situationer där fackligt medlemskap för med sig förmåner för enskilda anställda eller där fackets verksamhetsmöjligheter garanteras skall bedömas som en kränkning av den negativa föreningsfriheten för dem som står utanför organisationen. Han konstaterade emellertid också att för det fall då en kränkning av den negativa föreningsrätten kan konstateras, är det tveksamt vilka rättsmedel som står den enskilda arbetstagaren till buds.
Professor Kent Källström, Stockholms universitet, menade att organisationsklausuler under vissa förutsättningar faktiskt kan ha ett legitimt syfte. Regeringen är dock fast besluten om att de skall avskaffas, berättade departementsrådet Stefan Hult från Näringsdepartementet.
– Frågan är inte om, utan hur och när de skall avskaffas, sade Stefan Hult. Han berättade att regeringen skall ta förnyade kontakter med parterna i början av nästa år för att diskutera frågan. När det gäller granskningsarvodena anser sig regeringen vara av samma mening som kommittén, nämligen att kollektivavtalet mellan Byggnads och arbetsgivarsidan inte strider mot den negativa föreningsrätten.
Hult förklarade sig dock vara väl medveten om att granskningsarvoden under vissa förutsättningar kan innebära en kränkning av den negativa föreningsrätten. Hur Sverige skall hantera sådana fall gick han emellertid inte in på.
Granskningsarvodena berördes också av Niklas Bruun. Han konstaterade att kommittén, när den lämnar öppet för att oproportionerliga avgifter kan innebära en kränkning av den negativa föreningsrätten, är inne på en linje som är svårförenlig med stadgans bestämmelser om att främja kollektivavtalsrelationerna mellan arbetsmarknadsparterna.
De svenska och nordiska kollektivavtalssystemen bygger ju i grunden på att fackföreningarna skall ägna sig åt intressebevakning och skaffa sina medlemmar förmåner. Det finns också i de nordiska länderna en rad mekanismer genom vilka man gynnar facket och ger facket rätt att representera de anställda. Likaså ingår det i fackets uppgift att gynna och bevaka sina medlemmars intressen.
Bruun frågade retoriskt om dessa situationer skall uppfattas som kränkningar av den negativa föreningsfriheten eller om de skall ses som legitima element i ett stabilt arbetsmarknadssystem som bygger på facklig organisering.
Europeiska kommittén för sociala rättigheter har tidigare kritiserat Sverige för att inte ge den individuella strejkrätten det skydd som skall garanteras enligt stadgan (se EU & arbetsrätt nr 3/2002 sid 1). Här har den ansett att alla arbetstagare skall ha rätt att vidta stridsåtgärder, inte bara fackföreningarna, som i Sverige idag har laglig ensamrätt att erbjuda arbetsgivaren arbetsfred.
Genom att medge individuell strejkrätt försvagas fackföreningarnas styrka och kollektivavtalets roll, menade Dan Holke. Kommittén måste respektera de olika ländernas system som ofta är mödosamt uppbyggda och välbalanserade och inte leta efter problem där de nationella praktikerna inte har funnit några, sade han.
Niklas Bruun hävdade att den svenska modellen, som baserar sig på strejkfrihetens princip och där det är organisationerna som primärt beslutar om och verkställer stridsåtgärder, på den privata sektorn utan större problem kan anpassas till stadgan.
Inom den offentliga sektorn är det däremot uttryckligen förbjudet för enskilda tjänstemän att strejka. Bruun avslutade därför med att påpeka att Sverige behöver införa en regel som medger individuell strejkrätt i vissa fall även på den offentliga sektorn.
