EU & arbetsrätt 1 2004
"Låt medlemsstaterna avgöra när
arbetstagarrepresentant får lämna ut insiderinformation"
Det bör i så stor utsträckning som möjligt vara de nationella domstolarnas sak att avgöra i vilken mån arbetstagarrepresentanter i bolagsstyrelser kan lämna ut insiderinformation till andra arbetstagarföreträdare.
Det var den svenska regeringens linje när EG-domstolen nyligen höll muntlig förhandling i målet med de två danska fackliga företrädare som åtalats för brott mot lagen om handel med värdepapper (se EU & arbetsrätt 4/2002).
Enligt den danska lagen om handel med värdepapper får den som förfogar över insiderinformation röja denna för tredje man endast om det sker som ”et normalt led i udøvelsen af vedkommendes beskæftigelse, erhverv eller funktion”, en formulering som är hämtad från EUs insiderdirektiv (89/592).
Frågan i målet är om detta innebär att en arbetstagarledamot i en bolagsstyrelse kan informera ordföranden i sitt fackförbund om en planerad fusion som skulle medföra uppsägningar av tusentals medlemmar, och om förbundsordföranden i sin tur får dela med sig av denna insiderinformation till sina närmaste medarbetare.
Danmarks regering tog vid den muntliga förhandlingen i EG-domstolen direkt ställning mot den åtalade arbetstagarrepresentanten och framhöll som sin uppfattning att denne hade brutit mot lagen, vilket i sin tur skulle innebära att också förbundsordföranden hade gjort det.
Enligt den danska regeringen är utgångspunkten att det är företagsledningen, antingen direktionen eller den samlade styrelsen, som avgör när information får lämnas ut. Enskilda styrelseledamöter kan som regel inte själva fatta sådana beslut. Undantaget är när en ledamot anser sig behöva rådgöra med professionella rådgivare som revisorer eller advokater om arbetet i styrelsen. Under alla omständigheter gäller att man inte får röja mer än vad som är nödvändigt för att syftet skall nås.
Kommissionen var inne på liknande tankegångar. Den menade dock att arbetstagarnas representanter måste kunna välja fritt vilka rådgivare de skall anlita – det måste inte vara en advokat eller en revisor. Det är inte uteslutet att en arbetstagarrepresentant finner ordföranden för den fackförening som organiserar de anställda i branschen särskilt lämplig att ge råd om hur uppdraget skall kunna uppfyllas på bästa sätt.
Den svenska regeringens representant Anders Kruse framhöll att omfattningen av och formerna för arbetstagarinflytande skiljer sig väsentligt åt mellan medlemsländerna, och att det inte finns några minimiregler alls i gemenskapsrätten när det gäller just styrelserepresentation.
Det gör att något som i Sverige ter sig som ett normalt led i arbetstagarledamöternas arbete kan uppfattas som främmande för uppdraget i andra medlemsstaters rättsordningar. Därför bör det i så hög utsträckning som möjligt lämnas till medlemsstaternas egna domstolar att avgöra vad som kan ligga i uttrycket ”normalt led i tjänst, verksamhet eller åliggande”.
I varje fall är det inte uppenbart oförenligt med direktivet att en arbetstagarrepresentant i viss mån söker råd hos den krets som har utsett denne och därvid lämnar viss insiderinformation, slutade Kruse.
1989 års insiderdirektiv har numer ersatts av direktiv nr 2003/6. I det avseende som målet rör innehåller det nya direktivet exakt samma formulering.
