EU & arbetsrätt 2 2004

Förslaget till tjänstedirektiv:
Värdlandets arbetsrätt skall gälla i stort men social protektionism begränsas

Inför EU-valet har för första gången i svensk politisk debatt fokus riktats mot arbetsrättsfrågor i samband med transnationella tjänster. Fokuseringen har dock varit vag, och en summarisk inventering av ämnet i dess svenska perspektiv kan behövas.

Enligt förslaget till tjänstedirektiv (se EU & arbetsrätt nr 1/2004) skall för arbetsrätten i princip utstationeringsdirektivet (96/71) tillämpas. Det handlar om villkor för löntagare som arbetsgivaren skickar att för begränsad tid utföra arbete i annat land. Romkonventionen 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (som gäller i Sverige) föreskriver att anställningsavtal normalt skall vara underkastat lagen i det land där den anställde vanligtvis utför sitt arbete, även om han tillfälligt är sysselsatt utomlands. Från den regeln gör utstationeringsdirektivet viktiga undantag.

Direktivets syfte är främst att förhindra social dumpning, d v s att skydda företag och löntagare i länder med hög arbetsrättslig standard mot illojal konkurrens från låglöneländer. Direktivet räknar upp en rad särskilt viktiga ämnen, bl a arbetsmiljö, arbetstid, semester och minimilön, där värdlandets lagar skall tilllämpas för de gästande företagens löntagare. Man kan säga att det finns en hård kärna av ämnen där värdlandet inte bara får utan skall se till att dessa ges ett minimiskydd. För byggnadsbranschen finns särskilda regler om allmängiltiga kollektivavtal; sådana används inte i Sverige.

Den svenska utstationeringslagen räknar upp de regler som skall tilllämpas av gästande företag. Uppräkningen motsvarar direktivets hårda kärna, dock med ett undantag. Ingenting sägs om minimilön. Förklaringen är dels att det inte finns någon svensk lag om minimilön, dels att meningen är att svenska fackföreningar skall se till att gästande företag tecknar kollektivavtal som innehåller regler om minsta lön.

För att kollektivavtal skall kunna framtvingas föreskrivs att regler om förhandlingsrätt skall gälla. Gästande företag skall sålunda kunna tvingas till förhandlingsbordet. Att fackliga stridsåtgärder får vidtas mot gästande företag, som inte vill skriva på kollektivavtal, förutsätts i direktivets preambel (nr 22) och likaså i förarbetena till den svenska lagen. Enligt en regel i MBL, den s k Lex Britannia, skulle stridsåtgärder få företas mot ett utländskt företag, även om detta redan är bundet av kollektivavtal i hemlandet.

Det har invänts att förhandlingsrätten inte är till mycken nytta, om man inte vet vem man skall förhandla med. Ett värdland skulle enligt forts från sid 1
tjänstedirektivförslaget inte få kräva att gästande företag registrerar en representant i värdlandet (jfr i nuläget t ex mål C-369/96, Arblade & Fils, om dokument i värdlandet).

Praktiskt sett har denna invändning inte så stor tyngd. Då utländska företag får uppdrag här, är det vanligen ett i Sverige fast etablerat företag som är mottagare av tjänsten, t ex en huvudentreprenör vid byggnadsarbete eller ett industriföretag vid underhållsarbeten. Det innebär att fackföreningar normalt kan få upplysning om det gästande företagets identitet av det svenska företaget. Enligt MBL måste ett företag, som vill lämna ut ett arbete på entreprenad, på eget initiativ förhandla med sin fackförening om den tilltänkta entreprenaden. Till bilden hör också att rätten till sympatiåtgärder är mycket vidsträckt i Sverige. Skulle en utländsk entreprenörs löntagare dyka upp hos ett svenskt kollektivavtalsbundet industriföretag, kan fackföreningar normalt vidta stridsåtgärder mot det svenska företaget för att tvinga också det gästande företaget att acceptera kollektivavtal.

Stor aktivitet krävs av fackföreningar för att kontrollera att utländska entreprenörer inte ägnar sig åt social dumpning, men detta har knappast något med förslaget till tjänstedirektiv att göra. Det är en följd av vårt svenska system med facklig övervakning av arbetsmarknaden vilket ger fackföreningarna en viktig del av deras existensberättigande. I andra länder, t ex Frankrike, sköts motsvarande uppgift av en statlig arbetsinspektion. Förslaget har dock inslag som kan ställa till onödigt besvär när myndighet eller parter skall se till att utstationeringslagens regler följs, t ex att krav inte får ställas på att ett papper med uppgift om arbetsgivare och villkor kan visas upp på arbetsplatsen.

Utstationeringsdirektivet innehåller också en regel som syftar till att begränsa social protektionism från värdlandets sida (artikel 3.10). Ett värdland får sålunda inte helt beröva företag från andra länder det konkurrensmedel som kan ligga i att deras arbetsrättsliga standard är något lägre än i värdlandet. Vad ett värdland får kräva av gästande företag är att de tillämpar dels regler som avser vad som ovan kallats den hårda kärnan av ämnen dels bestämmelser som rör ”ordre public”. Det senare uttrycket avser sådana verkligt centrala regler som kan sägas vara internationellt tvingande; till exempel föreningsrätt och förhandlingsrätt. Huruvida anställningsskyddsregler hör dit är omstritt.

Motsatsvis framgår att ett värdland inte får ålägga gästande företag att följa andra regler, alltså inte t ex alla regler om rätt till ledighet för olika ändamål. Det förbudet torde dock rikta sig bara mot värdstaten, knappast mot dess fackföreningar. Kollektivavtal med varjehanda arbetsgivarförpliktelser bör alltså kunna framtvingas, förutsatt att utländska företag inte diskrimineras i jämförelse med svenska. I denna del torde för övrigt förslaget till tjänstedirektiv (jfr preambeln nr 59) inte medföra någon ändring i förhållande till vad som redan gäller.

Tore Sigeman
professor emeritus

Det finns en omfattande praxis från EG-domstolen som rör vilka krav ett värdland får ställa för att kunna kontrollera utländska arbetsgivare som utstationerar arbetstagare dit. Vissa av de regler som återfinns i förslaget till tjänstedirektiv är genom denna praxis redan gällande rätt, se Annie Näslund:
Arbetskraftsuthyrning och den fria rörligheten för tjänster i EU, Examensarbete 20 poäng i civilrätt, Stockholm vårterminen 2002.