EU & arbetsrätt 3-4 2004
Det blev ingen ”Pfeiffer-princip”
Direkt effekt fortfarande bara vertikal
Nej, någon ny EG-rättslig princip slogs inte fast när EG-domstolen till sist kom med sin med spänning emotsedda dom i målet Pfeiffer. Direktivs direkta effekt kan fortfarande bara åberopas mot staten, inte mellan privaträttsliga subjekt. Däremot bekräftar domstolen att det inte räcker med en hänvisning i en arbetstagares anställningsavtal till ett kollektivavtal som tillåter längre veckoarbetstid än den som arbetstidsdirektivet stadgar, för att arbetstagaren skall anses ha gått med på att arbeta mer än 48 timmar i veckan.
Enligt arbetstidsdirektivet är den högsta tillåtna arbetstiden 48 timmar i veckan. Enligt artikel 18.1 b i (nu artikel 22.1 a) kan medlemsstaterna dock medge att den gränsen överskrids, på villkor att de vidtar de åtgärder som behövs för att se till att ingen arbetstagare behöver arbeta längre, om inte han eller hon först har givit sitt medgivande till detta.
Tyskland har genomfört direktivet så att det är möjligt att sluta kollektivavtal om längre veckoarbetstid. Den möjligheten har utnyttjats vid det tyska Röda korset. Bernhard
Pfeiffer och hans kolleger hade en hänvisning till kollektivavtalet i sina anställningsavtal. De gick till domstol för att få fastslaget att de inte var skyldiga att arbeta mer än 48 timmar i veckan.
EG-domstolen konstaterar först att för att en arbetsgivare skall kunna kräva att en arbetstagare arbetar mer än 48 timmar måste han ha ett individuellt medgivande från arbetstagaren. Ett medgivande som uttrycks av fackföreningar inom ramen för ett kollektivavtal kan inte jämställas med ett sådant. Det följer av syftet med direktivet som är att säkerställa ett verkningsfullt skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa. Alla undantag från detta måste omgärdas av garantier för att en arbetstagare som anmodas att avstå från en rätt som följer av direktivet gör detta frivilligt och med full insikt. Det är särskilt viktigt eftersom arbetstagaren är den svagare parten i anställningsförhållandet.
Det gör det nödvändigt att frånta arbetsgivaren möjligheten att kringgå motpartens vilja eller inskränka dennes rättigheter utan att denna uttryckligen har gett sitt medgivande. Medgivandet måste alltså inte bara vara individuellt utan också uttryckligt och lämnat av fri vilja. De villkoren är inte uppfyllda då det enbart finns en hänvisning till kollektivavtalet i anställningsavtalet. Det är nämligen inte alls säkert att arbetstagaren känner till vad detta innebär när han ingår anställningsavtalet, påpekar EG-domstolen.
Klar är alltså att Pfeiffer och hans kolleger inte är skyldiga att arbeta mer än 48 timmar. Men vilka regler skall den tyska domstolen stödja sig på för att skipa rätt? Kollektivavtalet är fullt förenligt med den tyska arbetstidslagen. Felet är att lagstiftaren inte har genomfört direktivet korrekt. Som EU & arbetsrätt tidigare rapporterat fanns det tecken som kunde tyda på att EG-domstolen var på väg att etablera en ny EG-rättslig princip om så kallad horisontell direkt effekt i detta mål (se nr 1/2004), som skulle innebära att nationella domstolar kunde tillämpa direktivregler direkt i tvister mellan enskilda, när en stat inte har genomfört ett direktiv korrekt. Och visserligen konstaterar EG-domstolen att arbetstidsdirektivets artikel 6 punkt 2 har direkt effekt, men den håller fast vid att den direkta effekten bara är vertikal, d v s att den enbart kan åberopas mot staten.
I stället utvecklar EG-domstolen sitt resonemang kring principen om så kallad direktivkonform tolkning. Den innebär att de nationella domstolarna så långt som möjligt måste tolka nationell rätt mot bakgrund av ett direktivs ordalydelse och syfte för att nå det resultat som direktivet syftar till. Och även om den principen i första hand rör tolkningen av bestämmelser som antagits för att införliva direktivet, så är den inte begränsad till tolkningen av dessa utan kräver att den nationella domstolen beaktar hela den nationella rätten för att avgöra i vilken mån den kan tilllämpas utan att det får ett resultat som strider mot direktivets syfte.
Om det enligt de tolkningsprinciper som erkänns i nationell rätt är möjligt att tolka en bestämmelse så att man kan undvika en konflikt med en annan bestämmelse i nationell rätt, eller avgränsa dess räckvidd genom att tillämpa den bara i den mån den är förenlig med den andra bestämmelsen, är den nationella domstolen skyldig att använda samma metoder för att nå det resultat som eftersträvas med direktivet.
Samma tema varieras i ytterligare ett antal stycken, och EG-domstolen tycks inte veta hur noga den skall understryka att den tyska domstolen måste göra allt som står i dess makt för att hindra att de anställda vid det tyska Röda Korset tvingas arbeta mer än 48 timmar i veckan.
Kerstin Ahlberg
