EU & arbetsrätt 3 2005
Organisationsklausuler och föreningsfrihet åter på tapeten i Danmark
Den 22 juni höll Europadomstolen för mänskliga rättigheter huvudförhandling i två mål som rör den negativa föreningsfriheten och de organisationsklausuler som är vanliga i Danmark. Det ena av dem har stora likheter med ett mål som Østre landsret avgjorde tidigare i år, och där arbetstagaren ansågs ha rätt att lämna det fackförbund vars politik han ogillade, trots den organisationsklausul som arbetsgivaren hade med förbundet.
Det Europadomstolen skall pröva är om den danska föreningsfrihetslagen är förenlig med artikel 11 i europakonventionen om mänskliga rättigheter. Enligt lagens huvudregel får en arbetsgivare inte säga upp en arbetstagare på grund av att hon inte är medlem i en fackförening. Från den regeln finns huvudsakligen två undantag. För det första gäller inte förbudet om arbetstagaren redan när hon anställs har klart för sig att medlemskap i en viss organisation är ett villkor. Förbudet gäller inte heller om arbetstagaren är medlem i föreningen och, efter att hon blivit anställd, får veta att hon måste fortsätta att vara organiserad för att få behålla jobbet. Lagregeln utformades i syfte att uppfylla artikel 11 i europakonventionen, som den tolkades av Europadomstolen i den s k British Rail-domen från 1981 (Young, James and Webster v. UK, Serie A no 44). Danska Højesteret har i flera avgöranden ansett att lagen är förenlig med konventionen (se t ex EU & arbetsrätt nr 3/99).
Men Europadomstolen har alltså beslutat att ta upp två fall som aktualiserar frågan. I Sørensen mot Danmark hade en vikarie informerats om att det var ett villkor för anställningen att han var medlem i en fackförening som tillhör LO. Efter att anställningen påbörjats förklarade arbetstagaren att han inte ville bli medlem i fackföreningen. Han sades då upp. I Rasmussen mot Danmark har domstolen gett prövningstillstånd i ett fall där en organiserad arbetstagare ville lämna förbundet under anställningen, eftersom han inte sympatiserade med dess politiska linje.
Samtidigt som dessa mål prövas i Europadomstolen har Østre Landsret avgjort ett mål som har stora likheter med Rasmussen-målet. Arbetsgivaren var bunden av en organisationsklausul enligt vilken tjänstemän i företaget företrädesvis skulle vara medlemmar i Dansk Funktionærforbund (DF). Arbetstagaren ville gå ur förbundet av missnöje med hur det bedrev sitt arbete. DF motsatte sig utträde under hänvisning dels till organisationsklausulen, dels till föreningens stadgar. Østre Landsret uttalade att den närmare innebörden av skyddet för den negativa föreningsrätten i bl a artikel 11 i europakonventionen är oklar. Frågan om dess närmare räckvidd är därför i första hand en politisk fråga. Domstolarna bör därför, enligt Østre Landsret, visa försiktighet vid bedömningen av om ett visst förfarande strider mot europakonventionen och i förlängningen mot 36 § i den danska aftaleloven. Eftersom arbetstagaren ansåg att medlemskapet inte var förenligt med hans syn på hur facklig verksamhet skall bedrivas menade dock domstolen att det var oskäligt (enligt 36 § aftaleloven) att stadgarna hindrade honom från att gå ur förbundet.
Domstolens bedömning ligger nära den man möter i svensk rättspraxis. Även i Sverige är domstolarna, av hänsyn till rollfördelningen mellan lagstiftaren och domstolarna, försiktiga med att utvidga skyddet för den negativa föreningsrätten utöver vad som otvetydigt följer av Europadomstolens praxis (se framförallt AD 2001 nr 20). Samtidigt är det klart att medlemmar i en fackförening får gå ur efter en skälig uppsägningstid, även utan stöd i stadgarna (jfr AD 1980 nr 25).
Sørensen v. Denmark, Application no 52562/99 beslut 2003-03-20
Rasmussen v. Denmark, Application no 52620/99 beslut 2003-03-20
Ugeskrift for Retsvæsen 2005 s. 1677
