EU & arbetsrätt 2 2006
Politisk enighet om undantag för stridsåtgärder i gemenskapsförordning om lagval
Frågan om vilket lands lag som ska tillämpas på fackliga stridsåtgärder som vidtas i ett land men orsakar skada i ett annat tycks vara nära en lösning som går på den svenska linjen. Medlemsstaternas regeringar har i ministerrådet träffat en politisk överenskommelse som innebär att fackliga stridsåtgärder i sådana här situationer ska bedömas enligt lagen i det land där åtgärderna eller varslet om åtgärderna vidtogs.
Frågan aktualiserades av Europeiska kommissionens förslag till förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser, den s.k. Rom II-förordningen (se EU & arbetsrätt 1/2004 sid 5). Förordningens huvudregel är att frågor om skadestånd och andra förpliktelser utanför avtalsförhållanden ska prövas enligt lagen i det land där skadan uppkom eller kan uppkomma, oavsett i vilket land den skadevållande händelsen inträffade. Det skulle t ex innebära att fackliga åtgärder som vidtas i Sverige men har effekter i ett annat medlemsland skulle bedömas enligt utländsk rätt. Som tvisten med anledning av svenska SEKO Sjöfolks blockad mot det danskflaggade fartyget Tor Caledonia illustrerar kan det då hända att stridsåtgärder som är lagliga här bedöms som olovliga (se EU & arbetsrätt nr 1/2004 sid 7). Den svenska regeringen föreslog därför ett undantag från huvudregeln, med innebörd att fackliga stridsåtgärder alltid bör bedömas enligt lagen i det land där de vidtogs. Europaparlamentet stödde förslaget och antog i en första läsning av förordningen en text där fackliga stridsåtgärder undantogs.
Det ändrade förslag till Rom II-förordning som kommissionen lade fram i februari (KOM (2006)83, slutlig) innehöll dock inget sådant undantag. Kommissionen ansåg att den regel som parlamentet föreslagit var alltför oflexibel. I de förhandlingar som följde i ministerrådet, och som i slutet av april utmynnade i en politisk överenskommelse, enades regeringarna dock om att stridsåtgärder ska vara undantagna från huvudregeln, men att detta inte ska gälla i alla situationer. För att bemöta kommissionens kritik infördes en regel som gör det möjligt att tillämpa ett annat lands lag i utstationeringssituationer, om de som vidtar stridsåtgärden och den som skadas av den har samma nationalitet. I den politiska överenskommelsen tydliggjordes också att undantaget gäller stridsåtgärder med fackliga syften, inte vilka stridsåtgärder som helst.
En politisk överenskommelse innebär att en tillräcklig majoritet av regeringarna är överens om innehållet i den kommande rättsakten, men att de exakta formuleringarna återstår att utforma. När de är klara antar rådet en formell så kallad gemensam ståndpunkt som skickas vidare till parlamentet för en andra läsning.
Estland och Lettland reserverade sig mot den politiska överenskommelsen. Antagandet av rådets gemensamma ståndpunkt väntas i september.
