EU & arbetsrätt 2 2006
EG-domstolen godtog svensk regleringsmetod
Arbetsmiljölagen uppfyller kraven i ramdirektivet
Den svenska arbetsmiljölagstiftningen uppfyller visst kraven i ramdirektivet om hälsa och säkerhet. Det slår EG-domstolen fast i en alldeles färsk dom där den ogillar kommissionens talan mot Sverige om fördragsbrott.
EUs arbetsmiljödirektiv är allmänt sett mer detaljerade än arbetsrättsdirektiven. Det gäller även det så kallade ramdirektivet (89/391), och många är de medlemsländer som fått Europeiska kommissionens ögon på sig för att inte ha genomfört detta alldeles korrekt. Mot Sverige riktade kommissionen klagomål på fyra punkter. Regeringen såg till att arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets föreskrifter ändrades för att tillgodose klagomålen (se EU & arbetsrätt nr 2/2000 sid 4). Men kommissionen var ändå inte nöjd utan väckte talan om fördragsbrott.
Den svenska lagstiftningen lever inte upp till artikel 7.8 i direktivet, menade kommissionen. Enligt artikeln ska medlemsstaterna definiera vilka färdigheter och kvalifikationer de personer måste ha som får arbetsgivarens uppdrag att ansvara för det förebyggande arbetet. De svenska bestämmelserna är så vagt formulerade att det är omöjligt att säkerställa en tillfredsställande kontroll av att de utsedda arbetstagarna har tillräckliga kunskaper och befogenheter, hävdade kommissionen. Lagen borde innehålla ett krav på att ett objektivt organ skulle kontrollera om personerna har gått igenom den nödvändiga utbildningen och faktiskt skaffat sig de erfarenheter och kunskaper som krävs.
Men EG-domstolen höll alltså inte med. Först påminner den om att ett direktiv är bindande för medlemsstaterna bara med avseende på det resultat som ska uppnås, men att de själva får bestämma med vilka medel resultatet ska nås. Man får inte heller glömma att direktiv 89/391 är ett ramdirektiv som anger allmänna principer för arbetstagarnas säkerhet och hälsa och som inte syftar till någon fullständig harmonisering av medlemsstaternas lagar. Domstolen påpekar att medlemsstaterna visserligen ska se till att de utsedda arbetstagarna har nödvändiga färdigheter och kvalifikationer, men att det inte finns någon bestämmelse i direktivet som säger på vilket sätt medlemsstaterna ska säkerställa detta. Man kan därför inte hävda att de svenska reglerna måste innehålla ett krav på någon form av objektiv kontroll om ändamålet att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet även kan uppnås med andra medel.
Domstolen övergår sedan till att pröva om de svenska författningsbestämmelserna tillräckligt tydligt definierar vilka färdigheter och kvalifikationer arbetstagarna ska ha. Efter att ha gått igenom Arbetsmijöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) drar den slutsatsen att dessa ger svenska arbetsgivare tillräcklig ledning för att kunna avgöra både vilken nivå på arbetstagarnas kvalifikationer som är nödvändig och innehållet i den utbildning som de eventuellt behöver. Om det ändå skulle uppstå tveksamhet ankommer det på Arbetsmiljöverket att göra en fördjupad utredning på eget eller arbetstagares initiativ för att bedöma om de utsedda arbetstagarna i ett enskilt fall har tillräckliga kvalifikationer.
Intressant är att domstolen utförligt hänvisar till de allmänna råd som finns i AFS 2001:1. Dessa är ju inte bindande, utan innehåller kommentarer och förslag om hur de abstrakt formulerade bindande föreskrifterna kan uppfyllas. Den godtar alltså det svenska sättet att reglera arbetsmiljöfrågorna genom att ange funktionskrav om måste uppfyllas – vilket resultat arbetsgivaren måste åstadkomma – snarare än att föreskriva i varje detalj hur arbetsgivaren ska gå till väga. Det är en annan regleringstradition än den som i allmänhet kommer till uttryck i EUs arbetsmiljödirektiv, och som Europeiska kommissionen tycks känna sig mer hemma i.
Mål nr C-459/04 Kommissionen mot Sverige, dom den 15 juni 2006
