EU & arbetsrätt 2 2007
Yttranden i massmedier om farlig fordonslyft var otillåtet hinder för varors fria rörlighet
Om en statstjänsteman framträder i massmedierna och påstår att en maskin som godkänts i ett annat medlemsland inte uppfyller kraven i maskindirektivet (98/37) kan staten bli skadeståndsskyldig, även om tjänstemannen uttalat sig som privatperson. Att han har rätt i sak spelar ingen roll. Det blev EG-domstolens budskap i det mål där ett italienskt företag kräver finska staten och ingenjören Tarmo Lehtinen på skadestånd för att ha hindrat den fria rörligheten för varor (se EU & arbetsrätt nr 4/2005 sid 7). Formellt rör domen inte yttrandefriheten, men indirekt lär den få konsekvenser för vad statstjänstemän vågar säga i fortsättningen.
Företaget, A.G.M.-COS.MET, tillverkar fordonslyftar. Lyftarna var godkända i Italien, men Tarmo Lehtinen, som är ingenjör vid det finska social- och hälsovårdsministeriet, ansåg att kontrollorganet hade misstolkat maskindirektivet och att den var farlig. Han föreslog därför att ministeriet skulle förbjuda marknadsföring och användning av lyften i Finland. Den chef som var behörig att fatta beslut ansåg dock inte att man skulle vidta en åtgärd som kunde störa den inre marknaden, eftersom det inte hade hänt mer än en olycka och orsaken till den var oklar. Lehtinen fortsatte dock att hävda att maskinen var farlig, och lät sig intervjuas i både tidningar och TV. Försäljningen av lyftarna minskade och AGM stämde staten och Lehtinen och yrkade skadestånd, bl a för utebliven vinst. Tammerfors tingsrätt hänsköt målet till EG-domstolen.
EG-domstolen börjar med att slå fast att de åtgärder som målet handlar om ska bedömas uteslutande enligt maskindirektivet, eftersom det innebär en fullständig harmonisering av reglerna om grundläggande säkerhetskrav för maskiner och om vad medlemsstaterna får göra beträffande dessa.
Enligt direktivet förutsätts maskiner som är försedda med CE-märke och en EG-försäkran om att de uppfyller gällande standard vara säkra, och medlemsstaterna får därför inte hindra att de släpps ut på marknaden och tas i bruk. Förbudet är dock inte undantagslöst. Om en stat faktiskt konstaterar att en maskin trots CE-märke och EG-försäkran är farlig, ska den vidta alla lämpliga åtgärder för att få bort den från marknaden och begränsa dess fria rörlighet. Samtidigt ska den underrätta kommissionen.
Reglerna riktar sig till staten. Frågan var alltså om Lehtinens uttalanden kan tillskrivas staten. Svaret beror på om de som uttalandena riktade sig till rimligen kunde anta att han gjorde dem "med den auktoritet som följer av tjänsten". Den bedömningen överlåter EG-domstolen till den nationella domstolen, men ger några riktlinjer för vad den då ska beakta.
Om uttalandena kan tillskrivas staten är nästa fråga om de strider mot maskindirektivet. Svaret blir ja. EG-domstolen konstaterar att det behöriga ministeriet varken hade slagit fast att fordonslyftarna var farliga, vidtagit några åtgärder för att avlägsna dem från marknaden eller underrättat kommissionen om några åtgärder. Eftersom de hade CE-märke och EG-försäkran fick staten därmed inte begränsa deras fria rörlighet.
Lehtinens beteende kunde inte heller rättfärdigas med syftet att skydda hälsan eller med hänvisning till hans yttrandefrihet, menar EG- domstolen. Direktivet innehåller en tydlig reglering av hur medlemsstaterna ska agera om de konstaterar att en maskin är farlig, och några andra åtgärder än dessa med syfte att skydda hälsan är inte tillåtna. Inte heller kan en medlemsstat försvara hinder för den fria rörligheten med hänvisning till sina statstjänstemäns yttrandefrihet och på så sätt undgå sitt skadeståndsansvar enligt EG-rätten. Förutsatt att Lehtinens uttalanden kan tillskrivas staten är överträdelsen av gemenskapsrätten också tillräckligt klar för att staten ska bli skadeståndsskyldig.
Tammerfors tingsrätt hade också bett EG-domstolen svara på frågan om AGMs fordonslyftar verkligen uppfyllde kraven i maskindirektivet. Generaladvokaten gjorde en utredning om detta och kom fram till att Lehtinen haft rätt i sak. Detsamma ansåg Europeiska kommissionen. EG-domstolen bryr sig emellertid inte om att besvara den frågan. Eftersom inte den behöriga finska myndigheten hade konstaterat att maskinen var farlig och vidtagit några åtgärder, är frågan, som EG-domstolen ser det, inte relevant.
