EU & arbetsrätt 4 2007
Viking Line-målet: Stridsrätten en del av EG-rätten men möjligheten att angripa stridsåtgärderna utvidgas
För första gången erkänner EG-domstolen uttryckligen rätten att vidta stridsåtgärder som en del av EG-rätten. Såtillvida är domen i målet mellan Finlands Sjömansunion/Internationella transportarbetarefederationen (FSU/ITF) och rederiet Viking Line historisk. I övrigt bjuder den inte på några stora överraskningar ? det som kanske främst överraskar är att domstolen ger ingående riktlinjer för hur nationella domstolar bör bedöma om en stridsåtgärd uppfyller de krav på proportionalitet som ställs för att stridsåtgärden skall tillåtas begränsa ekonomiska friheter, i detta fall den fria etableringsrätten, inom EU.
Frågan i målet vid den nationella domstolen är om de stridsåtgärder som FSU/ITF ville vidta för att förhindra en utflaggning av Viking Lines fartyg Rosella skulle ha inneburit ett otillåtet hinder för den fria etableringsrätten. EG-domstolens dom behandlar enbart förhållandet mellan fri etableringsrätt (artikel 43 i fördraget) och rätten till stridsåtgärder. Det innebär bland annat att alla frågor om förhållandet mellan fri rörlighet för tjänster (artikel 49) och rätten att vidta stridsåtgärder lämnades obesvarade
Artikel 43 har direkt horisontell effekt
FSU/ITF argumenterade i processen för att artikel 43 inte
skulle ha så kallad direkt horisontell effekt, dvs. att den inte
skulle kunna tillämpas i förhållandet mellan enskilda parter, och fick på denna punkt medhåll av Europeiska kommissionen (se EU & arbetsrätt nr 1/2007 sid 3). Men EG-domstolen slog fast att artikeln faktiskt har direkt horisontell effekt. Det innebär att en arbetsgivare som utsätts för stridsåtgärder som kan anses inskränka den fria etableringsrätten kan gå till en nationell domstol och kräva att stridsåtgärden förklaras lagstridig med stöd av artikel 43 i fördraget. Detta är en klar utvidgning av arbetsgivarsidans möjligheter att angripa sådana stridsåtgärder i nationell domstol.
"Albany-argumentet" avfärdades
Domstolen förkastade också på påfallande ihåliga grunder det så kallade Albany-argumentet.
Albanymålet (C-67/96) gällde förhållandet mellan kollektivavtal och fördragets konkurrensregler och i den slog domstolen fast att sedvanliga kollektivavtal faller utanför konkurrensreglernas tillämpningsområde eftersom de alltid med nödvändighet begränsar konkurrensen. På samma sätt kunde man tänka sig att en strejk t.ex. inom transportsektorn alltid med nödvändighet begränsar arbetsgivarens ekonomiska rättigheter enligt fördraget (fri rörlighet för varor och tjänster eller den fria etableringsrätten). Utan motivering slår domstolen dock fast att så inte är fallet.
Proportionalitetsprincip gäller
Vad gäller proportionalitetsprincipen fastställer domstolen först att stridsåtgärder som inskränker den fria etableringsrätten kan godtas om deras syfte är att skydda anställningarna eller arbetsvillkoren för de medlemmar som skulle påverkas av en utflaggning. Detta leder dock inte automatiskt till att alla typer av stridsåtgärder med detta legitima syfte är gångbara: Stridsåtgärderna måste också vara ägnade att förverkliga det legitima syftet och får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Att göra denna prövning ankommer i sista hand på den nationella domstolen, som bland annat ska utreda om FSU har uttömt alla alternativa medel för att tillvarata arbetstagarnas intressen. Stridsåtgärden ska alltså vara en sista utväg då alla andra lösningar prövats.
Kritik mot ITF:s policy
ITF:s stödaktion ägnas relativt liten uppmärksamhet av domstolen. Något erkännande av en övernationell facklig organisations rätt att vidta stridsåtgärder ger domstolen inte. Tvärtom är den kritisk till organisationens policy rörande bekvämlighetsflaggade fartyg.
Sammanfattningsvis ger EG-domstolen alltså en rad allmänt hållna riktlinjer för hur den nationella domstolen ska göra sin bedömning. Detta förklarar också varför bägge parter kunnat se domslutet som en delseger. Den nationella domstolen har tveklöst en vid prövningsrätt när den avgör målet. Med tanke på att det prövas i en engelsk besvärsinstans, som ska tillämpa finsk arbetsrätt, är utgången knappast självklar.
